Igår var jag ute och räfsade löv i min trädgård. Samtidigt observerade jag en tankbil som stod bredvid ett öppet lock i gatan. Plötsligt slog det mig att jag sett samma lastbil på andra ställen i vår lilla stad de senaste dagarna. Alla gångerna hade den stått vid ett hål i gatan. Alla gånger hade män i orange stått och tittat ner i djupet, mycket intresserade av avloppen. Eller vad som fanns där nere, gömt i mörkret … Och vips svepte min fantasi iväg med mig och jag diktade ihop en berättelse om det märkvärdiga som gömmer sig under gatan och hur det påverkar människorna som bor i närheten. Jag fick undan resten alla löv, men det märkte jag inte. Jag var långt inne i min nya värld.

Precis så tycker jag om att leva, nära fantasin och nära mina berättelser. Jag älskar att bygga världar. Ibland är de nästan lika verkliga som mitt riktiga liv. Fast bara nästan. Ibland kommer alla detaljer direkt, ibland lägger jag till och drar ifrån i flera månader innan jag än nöjd. Givetvis jobbade jag på det här sättet när jag skrev mina två texter till Skurup Folkhögskolas Skrivarlinjes antologi Kött och Blod (släpps i maj 2014!).

Bortom inomhus fick jag idén till i augusti 2012. Det var den regnigaste sommaren i mannaminne i Skåne. Alla städade sina garderober och höll på att bli vansinniga. Jag gjorde det i alla fall. Och samtidigt funderade jag över hur det skulle vara om det alltid regnade, om man aldrig kunde gå ut. Jag skapade en framtida värld där förorenade regn förvisar människorna till ett liv inomhus. Enda chansen att få vistas utomhus är att bli tilldelad en resa till en av de platser på Jorden där man fortfarande kan vara ute.

En dag i höstas hörde jag ett reportage på radio om Detroit, om hur stadens dåliga finanser gör att man bland annat stänger stadens parker. Då började jag skapa världen i Blå, en dystopi där protokollet styr hur människorna ska uppföra sig och där varje person har ett dödsdatum. Jaget är en femtonårig pojke som aldrig varit i en park. Novellen är ruggig, men jag tycker att ni ska läsa den ändå. För det finns hopp.

Nu har jag inte tid att prata skrivande längre. Jag ska klippa hallonbuskar och fundera ut en ny berättelse.