Varje år skriver jag en julnovell, det är min julklapp till mig själv, min egen jultradition. Nedan kan du läsa de två senaste novellerna, från 2022 och 2023. God jul!

Julnovell 2023 – Bara en liten stund till

Det skakade rejält, där bak i ambulansen. Jag tittade på akutsköterskan och undrade hur hon kunde göra allt hon behövde i det trånga utrymmet som hela tiden gungade och rörde sig. Undersöka, läsa av alla värden, ge en påse dropp och febernedsättande, allt gjorde hon med samma lätthet, som om hon upphävt alla fysiska lagar och nästan svävade fram i bilens innandöme.

Du låg där på båren och blundade mest. Tröttheten färgade ditt ansikte grått, utom på kinderna där feberns rosor brann heta och farliga.

Det var varmt i ambulansen och än varmare blev jag av de tjocka jackorna, din och min, som låg i mitt knä. Illamåendet vällde upp, att sitta med ryggen mot körriktningen hade aldrig varit för mig.

Sköterskan såg inte bara dig, utan också mig.

– Vill du inte hellre komma och sätta dig här bredvid båren? sa hon. Så är du vänd framåt och färden blir lättare.

Jag förflyttade mig klumpigt till min nya plats. Nu kunde jag ta din hand, en hand som var lika kall som julnatten. Du tryckte lätt tillbaka och gläntade på ett par feberglansiga ögon.

– De tar bra hand om dig nu, sa jag. Det var bra att ambulansen kom så snabbt.

Jag famnade din kalla hand med mina båda varma. Som om jag kunde ingjuta liv och kraft i dig, bara genom att hålla din hand. Dina drag mjuknade och såg nöjda ut innan hostan på nytt rev i dina lungor och ditt ansikte förvrängdes.

Runt ambulansen vilade den mörka och tunga natten. För många, många år sedan föddes en liten pojke i ett stall just vid den här tiden på året. Då sjöng änglar och en stjärna lyste. Nu satt jag här bredvid dig medan minuter och kilometer obarmhärtigt rullade på. Det var ingen som sjöng och inom mig undrade jag om vi någonsin mer skulle få se ljus, oberoende av om det var nattens eller dagens.

När vi kom in i staden bromsade ambulansen. Och accelererade. Bromsade och accelererade. Illamåendet gjorde sig påmint igen.

– Snart är vi framme, sa sjuksköterskan, som pratat nästan hela vägen med dig och mig. Som om det här var vilken dag som helst. Fast du och jag visste att det var det inte. Det här var en dag av den sort man vill ha så få som möjligt i sitt liv.

Ambulansintaget var fullt av liv tills det inte var det. Prover skulle ju tas, innan patienterna fick komma in på sjukhuset. Snabba fötter sprang iväg och vips var vi ensamma. Som genom ett trollslag.

Framför din brits låg en kvinna med syrgas. I hennes hosta ekade många års cigaretter, hennes ljudliga andetag verkade inte ge henne det syre som hon behövde. Jag såg mig om. Tänk om hon slutade andas, hur skulle jag kunna hjälpa? Fanns det någon larmklocka någonstans? Min blick letade efter dörrar och larm som en fånge letar efter flyktvägar.

Ingenstans i detta väntrum mellan ute och inne hittade jag något som gjorde mig trygg. Inte i de kala väggarna, det höga taket eller den lätt råa luften. Du och jag var ensamma här, med kvinnan. Jag stoppade om dig filten och insåg att den inte räckte till. Försiktigt bredde jag jackan över dig, försökte se till så att du hade det bekvämt.

En man kom in och gick igen. En ny man. En kvinna. De jobbade här och hade bråttom någonstans. Min blick lyckades inte fånga deras, trots att de inte kunde missa mig, där jag tornade upp mig vid din säng.

Vi väntade i ambulansintaget, ett väntrum emellan det vanliga livet och sjukhuset. Det friska och det sjuka. Livet och döden. Där ute hade ambulansen som du kom i redan hunnit iväg, nystädad letade den sig säkert redan fram till nästa sjuka, nästa olycksfall.

Tiden gick, det såg jag att den gjorde på min mobil. Ändå var det som om den hade stannat. I denna julnatt är jag säker på att tiden faktiskt stod stilla både en och två gånger och jag vågade knappt längre andas.

Så hade proverna kommit tillbaka och det var din tur att bli inrullad. Jag följde efter sängen, genom korridorer. En sväng till höger, en till vänster. Vid sidan stod sängar, oftast tomma.

Men en av sängarna var bebodd av någon, för där låg en rygg under en gul filt. Mager stack ena axeln fram i en grå tröja. Vid fötterna låg flera påsar och på golvet stod en resväska, en sådan gammal mörkblå av tung hårdplast, en sådan som vi hade rest med för många år sedan.

Jag hajade till. Stackare att ligga här i korridoren, fanns det verkligen inget rum eller ens en liten hörna? Kroppen verkade förvånansvärt avslappnad, trots att en motorvägsled för sängar gick förbi precis bredvid, trots att personalens avrapporteringsstation låg nära.

Du fick plats i en hörna. Din säng rullades in mellan två draperier, i det halvskumma ljuset i en lokal där de som kommit in med ambulans skulle bedömas. Jag fick en stol att sitta på. De blåa draperierna släppte igenom minsta ljud och alla dofter. Vi var omgivna av andra som väntade, andra som avbrutit julfirande och som nu befann sig långt ifrån de platser där de ville vara. De kom och de gick.

Du blundade. Det var nog bäst så.

En sköterska drog undan draperiet och kom fram till dig.

– Hur länge har du haft feber? frågade han och undersökte dig.

Du orkade inte svara, så jag fick prata istället. Om ditt försämrade hälsotillstånd, om orken och maten och andningen och hjärtat. Om julfirandet med barn och barnbarn och så juldagskvällen när vi fick ringa efter ambulansen.

Sköterskan sprang iväg lika snabbt som han kommit i skor som inte gav ett ljud ifrån sig. Det var många som behövde hjälp denna natt.

– Vi får nog vänta här ett tag, sa jag och gjorde det bekvämt för dig. Jag pratade på en stund, med låg röst för att inte störa någon. Men du var trött och febern gjorde det nog svårt att följa med i det jag sa, så jag tystnade snart. Jag hade ju inte heller något vettigt att säga.

– Vi fick i alla fall firat jul tillsammans, sa du innan du somnade.

Jag förstod precis vad du menade, du ville samla de dina runt dig varje jul och det hade du såklart velat även i år, även om hälsan inte var med dig. Men i mig väcktes misstanken att du mått sämre än du velat säga och att du på något mirakulöst sätt lyckats hålla dig upprätt över julafton och ända fram till juldagens kväll. Eller var det vi som inte hade velat se hur dålig du var? För nu när jag tittade på dina avmagrade och trötta drag insåg jag att du var mycket sjuk.

Snart skulle läkaren komma och snart skulle du få hjälp, det hoppades jag. Men oron pulserade inom mig. Du var så väldigt tärd.

Bortom draperierna hörde jag en röst som enträget upprepade samma sak. Först tyst, sedan allt högre.

– Naj, baura en liten stunn te, sa den.

Jag hörde inte svaret.

– Naj, ja vill ente, sa rösten igen. Det var helt klart en mans röst, den var skrovlig och lät ledsen.

Jag vände blicken från ditt ansikte och försökte kika mellan draperierna för att se den som talat, men den delen av korridoren som jag kunde se låg tom och stilla.

En kvinna svarade mannen, återigen så tyst att jag inte kunde urskilja orden.

Jag undrade vad som hände. Vad det kanske en undersökning som patienten motsatte sig? Vad var det som han inte ville göra?

– Naj, naj naj, sa mannen igen. Det fanns helt klart ett mått av gnällighet och trötthet i rösten men också en enträgenhet, som om han kämpade för något stort och viktigt.

Kanske befann sig mannen och kvinnan nu närmare den plats där jag satt, för plötsligt hörde jag tydligt båda sidorna i konversationen.

– Du kan inte vara kvar här längre, sa hon. Du har varit här i sju timmar redan och det är inget fel på dig.

– Men de e så kallt ute, sa mannen. Ja fryser.

– Du har fått mat, du har fått vila dig, och du kan få med dig en macka och lite dricka. Men du måste faktiskt gå nu, för vi behöver din plats.

– Snälla, snälla, låt maj stanna litta te!

– Du kan inte komma hit hela tiden, det är inget fel på dig och vi behöver våra sängar till de som är sjuka.

– Men ja orkar ente mer, dä gör ja ente.

I halvmörkret tårades mina ögon. Mannen där ute var ensam. Så ensam att han inte ens hade någon att fråga om ett tak över huvudet, så fullständigt allena att akuten framstod som enda alternativet.

I denna julnatt fanns ingen för honom. Klockan var efter två och det var många timmar till en gryning som visserligen skulle ge ljus, men ingen värme till en person som levde på gatorna. Mannens ensamhet var ett mörkt hål, en stjärna som kollapsat.

Jag tittade på ditt ansikte. Jag var rädd att väcka dig, annars hade jag fattat tag om dina händer och hållit dem hårt. Jag ville krama dig, visa att jag var där och att du inte var ensam. I julnatten var vi i alla fall två.

– Bara en liten stunn te, bad mannen.

Det blev tyst.

– Om du sätter dig där borta kan du stanna en liten stund till. Men bara en timme eller två.

– Tack, hördes det hest från mannen.

Måhända var han fortfarande ensam, men nu fick han några timmar till i värmen. Det var bättre än inget.

Ett gnisslande ljud tog vid och jag kikade mellan draperierna igen, lagom för att se hur en mörkblå väska i hårdplast rullade förbi. I mitt hjärta önskade jag mannen så enkla saker som värme och en säng. Eller i alla fall något lite bättre än en stund till på akuten.

Jag vände mig mot dig igen. Dina andetag var lätta, som ett moln av maskrosfjun. När du sov höll sig också hostan i schack. Jag hoppades att du drömde, kanske om sommar och sol, om dagar som frisk och inte sjuk.

När du vaknade skulle jag berätta om mannen och jag visste att du skulle känna för honom på samma sätt som jag. För vi förstod varandra, det hade vi alltid gjort.

Jag kände natten i min kropp, hur tröttheten skavde och kröp i mig. Mina ögonlock blev tunga och ljuden från akuten verkade plötsligt mer dämpade.

I julnatten tänkte jag på mannens ord. Jag ville bara ha en liten stund till med dig. Bara en liten stund till.

Julnovell 2022 – Vad körsångaren såg i juletid

Det är ingen som vet vad vi faktiskt ser, tänkte mannen när han slog upp körpärmen bräddfull med julnoter och vände uppmärksamheten mot körledaren framför honom. Hon höjde armarna och slog in kören. Körens röster blandades i fyra stämmor, följde pianot och lekte tafatt med cellon. Så kom fiolen in och sedan flöjten. Tonerna steg mot kyrkans höga välvda tak, fyllde den ner till sista bänkraden och skälvde runt de levande ljusen. En stjärna lyser så klar, sjöng kören. Ja, nog skimrade juleljusen i all sin prakt i den fyra hundra år gamla kyrkan.

Han hade sjungit i kör i hela sitt liv. Först barnkör och sedan efter målbrottet i både manskör och blandad kör. Han hade stått framför många olika åhörare, i många olika sammanhang. Vid majbålet, i kyrkan till allhelgona och påsk, vid begravningar och sommarfester. Efter alla dessa år var det fortfarande julens sånger som han tyckte bäst om, ja vissa tunga år hade de varit det enda som kunnat locka fram julkänslan i bröstet på honom.

Alla dessa åhörare och ingen som visste vad han såg. Givetvis tittade åhörarna på körsångarna när de lyssnade på musiken som framfördes. Säkert la de märke till vem som kunde sångerna utantill och vem som behövde titta mycket ner i noterna. Att komma in fel i en insats både syntes och hördes. Förmodligen uppskattade åhörarna när kören log eller visade andra känslor i musiken eller när de skrattade till när körledaren sa något skämtsamt. Men han var ganska säker på att de inte tänkte på att han och de andra i kören också såg dem.

Kanske trodde de att det var som på teatern, där starka strålkastare skapar ett rum av scenen och lämnar salongen och alla som sitter i den utanför i fullständigt mörker. Inget kunde vara mer fel, för framifrån altaret hade kören uppsikt över hela kyrkan, ända till de enorma portarna längst ner.

Han tänkte att han nog hade sett det mesta som körsångare. En ensam tår på en rynkig kind under Härlig är jorden. Barn som inte kom till ro och som bars fram och tillbaka längst bak i kyrkan, ibland somnade de i föräldrarnas famn. Andra barn som sprang mellan bänkraderna så att det lät som åska över trägolvet fram tills föräldrarna insåg att de nog faktiskt fick återkomma om några år, när springet i benen hade mattats av. Ett huvud som lutades mot en axel, en innerlig blick mellan två vänner när favoritstycket spelades. Ja, han hade sett mycket.

Församlingen inbjöds att sjunga med i Julen är här. Genast glittrade ögon och ivriga händer tog fram programmet för att läsa texten. Kyrkan fylldes av fler stämmor än tidigare och han såg glädjen i att få sjunga med i åhörarnas ansikten, samma sångglädje som han kände vibrera inom kören.

Längst bak öppnades porten och ett yngre par kom in. De såg sig om, viskade något till varandra och valde till slut två ledig platser på en av de sista raderna. De tänkte säkert att alla ryggar var vända mot dem och att ingen såg dem släntra in. Men han såg dem i ögonvrån, samtidigt som han sjöng The Christmas song.

I körstyckena gav han körledaren full uppmärksamhet och brydde sig så lite som möjligt om åhörarna. Det gällde att hänga med i nyanser, att se till så att sluttonerna blev exakt så långa som de skulle vara. Allt detta visade körledaren med händer och ansikte. Ja, ibland talade hela hennes kropp till kören, som när de skulle ta i alldeles speciellt i ett mäktigt fortissimo.

Åsynen av ett par slutna ögon och ett ansikte som uttryckte största koncentration i ett vackert solo och de som hade så bråttom att komma ut före alla andra att de gick under sista stycket, ibland till andras förtret. Ja, han hade sett dem alla. Bäst tyckte han om åhörarna som log och vickade på huvudet i takt med musiken. Den oemotståndliga lyckan som tonerna gav dem hoppade över till honom som en gnista från en brasa och värmde hans hjärta. Värst var sorgen vid begravningar, den hårda vetskapen att livet en dag tar slut som spred sig från de sörjande till sångarna. Då gällde det att koncentrera sig på nästa ton och nästa. Inget annat, bara nästa ton.

I just den här kyrkan var bänkraderna höga och sikten skymdes av både pelare och predikstol, men ändå kunde han se hur ögon lystes upp när de hörde de första mjuka tonerna i Jul, jul, strålande jul. Han visste att det var mångas julfavorit. Det var en kvartett som sjöng, stämmorna var skört vackra, i kyrkans högtidliga rum lät de som änglaröster. Han tillät sig själv att drömma sig bort till julen. Knappt en vecka kvar nu, nog skulle han hinna med både kavringen som han alltid bakade och sillen som frun inte kunde leva utan. Julklapparna var han nästan klar med, det kändes skönt. Barnen skulle komma hem och de skulle fira tillsammans allihop, han kände att hjärtat svällde av tacksamhet för det och för musiken han nu fick lyssna till.

Men vad var det? En rörelse fångade hans blick, det såg faktiskt ut som om någon var uppe på herrskapsläktaren. Jo, för den här kyrkan var fascinerande, byggd av traktens herrar och med en inglasad herrskapsläktare högre placerad än predikstolen. Snacka om övertydlig symbolik, han undrade stilla vad prästen hade tyckt om det när det begav sig. Men han visste att det inte var någon på herrskapsläktaren idag och att dörren dit som vanligt var låst.

Han kisade lite för att upptäcka vad som rört sig. Kanske var det bara en mal som fladdrat förbi? Det hade hänt en gång när han lyssnat på jordens längsta predikan under en midnattsmässa, då hade en, som det uppfattades av honom själv och andra som satt i närheten, enorm nattfjäril vaknat från sin sömn och störtat ner från sitt gömställe i ett valv. Flera gudstjänstbesökare hade med ett ryck vaknat upp ur den stilla slummern efter all den goda julmaten och själv hade han lett åt vad ett litet, litet djur kunde ställa till med.

Nej, det var ingen nattfjäril, men väl något betydligt större som skymtade bakom de vackra gamla glasrutorna. En skugga som sakta tog form, växte sig mörkare och fick konturer. Häpen såg han en liten flicka tona fram, en tös på kanske åtta år med flätor, allvarligt ansikte och en duvblå cape. Hennes ansikte var en blek, avlägsen oval, samma färg som en måne bakom en tunn slöja moln. Hon såg ut som någon från en annan värld och med en rysning insåg han att det var just så. Han visste att sångarna sjöng om glans över vita skogar, men han hörde knappt musiken längre, för all hans uppmärksamhet var riktad mot flickan.

Hon lutade sig mot de små fönsterrutorna och såg ut över kyrkan. Hennes blick vandrade över bänkarna och den lilla näsan trycktes mot glaset. Han märkte direkt när hennes blick stannade och tänkte att hon fått syn på något intressant långt ner i kyrkan. Hela hennes uppsyn blev ivrig, på något sätt rann livet tillbaka i hennes tunna kropp. Hon var förtrollande och han kunde inte ta ögonen från henne.

Så hördes fiolen spela en ny låt, ensam under valven. Tonen var stolt och förtrolig, den vackra melodin trängde in i hans själ utan att han kunde värja sig. Trots att ingen sjöng hörde han texten han sedan många år kunde utantill i huvudet. … och blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag. Jo, precis som betraktaren i Koppången befann han sig nog också i ett gränsland mellan natt och dag, någonstans mellan nu och då.

Han var nyfiken på vad som fångat flickans blick och följde den till en bänk där en familj satt. Mamma, pappa, en liten en på några år och en pojke som nog kunde vara i flickans ålder. Pojkens ansikte lystes upp av det levande ljuset som omgivet av glas satt precis vid dörren till bänken. Lågan fladdrade varm och vacker över honom och fick ögonen att tindra. Körsångaren hörde texten inom sig: vi är fångar i tiden, som ett avtryck av en hand och tänkte att det kanske inte alltid var så.

För han såg den tydligt nu, bryggan mellan då och nu. Pojken tittade upp mot flickan och höjde sakta handen för att vinka mot henne. Ett leende spred sig över flickans ansikte och hennes hand återgäldade hans hälsning. Nej, de här barnen var inte fångar i tiden, trots att de så tydligt inte levde i samma tidsålder. De var faktiskt här båda två just i detta nu.

Cellon gjorde fiolen sällskap och körsångaren visste att tiden på något sätt hade stannat. Eller hade den upphävts? Alla gränser hade i varje fall suddats ut och de två som egentligen inte kunde träffas gjorde miner och skrattade tyst åt varandra, på barns rättframma sätt. Var det musiken som framkallade det här? Eller magin i den annalkande julen? Det hade egentligen ingen betydelse, för han visste att det var ett litet julmirakel som han såg.

Hjärtat växte sig stort och skälvande i hans bröst och han fick svälja hårt ett par gånger för att tårarna inte skulle bryta fram. Inte kunde han, vuxna karln, stå här och gråta i kören inför alla människor. Men inom honom flödade alla känslorna fritt, vilt och skönt.

När låten gick mot sitt slut tonade flickan sakta bort framför hans ögon, till sist var det bara en liten rökpust kvar, som långsamt upplöstes i tomma intet. Han förstod att pojken såg samma sak, för hans leende dog ut och han såg förvånad ut. Inom sig höll körsångaren kvar en av raderna i sången: det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt.

För det hade hänt. Körsångaren hade ju sett det.