Julnovell

Varje år skriver jag en julnovell. Efter fyra år är det definitivt en tradition. Nedan följer julnovellerna 2013-2016. Årets novell handlar om en ovanlig julotta … Läs också om lussebullar med hemligt innehåll, när världen började gå under och när julens själ flyttade in i ett badrum. God jul!

Julen 2016 – Julottan

Vinden grep tag i bildörren och jag fick hålla emot för att den inte skulle kastas upp. Jag slingrade mig ur bilen med en pärm noter i famnen, noga med att inte släppa mitt grepp om dörren. Vinden dånade i de höga träden runt mig när jag låste bilen och med snabba steg gick mot kyrkan.

Det var ovanligt mörkt på parkeringen och inte heller de gammeldags gatlyktorna inne på kyrkogården var tända. Typiskt att strömmen skulle gå en julenatt, men det var kanske inte så konstigt. En julstorm hade kommit in över den skånska slätten redan innan Kalle Anka dagen innan och den hade ylat och tjutit sedan dess, utan att minska nämnvärt i styrka.

Kyrkan ståtade på en höjd och i den omedelbara närheten fanns bara några gårdar. Också de låg i mörker. När jag tittade mot den närliggande byn såg jag att det fanns elektricitet där. Strömavbrottet verkade vara ytterst lokalt.

Jag vände mig från vindriktningen och kvävde en gäspning i halsduken. Visserligen hade julklappsutdelningen kvällen innan dragit ut på tiden och hela familjen hade sedan suttit länge och myst med julgodis och tända ljus, men jag var ändå löjligt trött. Nästan som om jag knappt hade sovit något alls.

Jag stannade upp för att rota fram min mobil ur den som vanligt innehållsrika handväskan. Den låg självklart längst ner, men när jag väl fick upp den fick den lysa min väg fram till kyrkporten. Jag hoppades att ingen skulle snubbla i mörkret på vägen till julottan, som skulle börja en knapp timme senare. Fast med lite tur skulle elavbrottet vara över vid det laget.

När jag tryckte ner handtaget på porten tog det emot. Jag fick försöka flera gånger innan dörren gick upp och jag till slut kunde komma in och dra igen den bakom mig. Jag tog av mig mössan och fortsatte vidare in i kyrkan genom dubbeldörrarna, säker på att jag som vanligt var sen och att resten av kören stod och väntade på mig.

Mina steg blev långsammare när jag närmade mig kyrkbänkarna. Bortsett från fyra tända ljus på altaret var kyrkan sänkt i mörker. Jag kunde höra stormen ryta där ute, men i övrigt var det tyst. Inga god jul-önskningar, inget prat om hur julafton hade varit, inte ett ljud från mina körkompisar.

”Hallå”, sa jag försiktigt.

En vindby fick det att dåna i träden utanför kyrkan. Hade jag missförstått tiden och kommit för tidigt?

”Hallå?” sa jag, högre där här gången.

Ett skrapande från främre delen av kyrkan hördes.

”Är det du, Ingeborg?” frågade jag.

Men vår körledare och kantor svarade inte.

”Vem är där i mörkret?”, sa jag med skämtsam ton.

Ett nytt skrapande, men lägre den här gången.

”Det är Sofie här. Vem är där framme?”

Tystnad.

Trots att jag nu var inomhus och inte ansattes av den kalla vinden kröp en rysning genom min kropp. Jag tog ett hårdare grepp om min lysande mobil, som om den kunde skydda mig för vem det nu var som gömde sig i mörkret.

Jag gick framåt, längs med mittgången. Så stannade jag. Det här var ju löjligt, att smyga fram i en kyrka som jag hade varit i säkert hundratals gånger för att sjunga. Jag kände till varenda bänk här, läktaren med orgeln, trappan upp mot altaret där vi brukade stå och sjunga. Jag visste till och med precis hur det såg ut bakom altaret.

Med mobilen sänkt mot golvet tog jag mig snabbare fram. Det måste vara någon i kören som ville skämta. Eller kanske var det en av vaktmästarna, som höll på att göra i ordning för julottan och var så upptagen med något att han eller hon inte hade hört mig.

När jag närmade mig altaret blev mina steg långsammare. Det var något som inte stämde.

Bänkarna stod fel.

Så här långt fram skulle de inte vara, det visste jag med säkerhet. Bara en vecka tidigare hade jag deltagit i den stora julkonserten och då hade en hel musikkår och en kör på över trettio personer fått plats längst fram.

Då hade det funnits mer plats.

Nu fanns det fler bänkar.

Problemet var att bänkarna var fasta. Det gick inte att flytta på dem. De kunde bara inte vara så här långt fram.

Jag stannade.

Allt var stilla.

Min hand darrade när jag höjde den mot altaret, men mobilens sken var stadigt blåvitt.

Där fanns inte den altartavla med flera bilder som alltid stod där. Istället skymtade en kristusbild i de levande ljusens fladdrande sken.

Jag höjde min arm ytterligare, lät ljuset svepa uppåt. Strålarna nådde långt ifrån fram, men jag kunde konstatera att till och med taket var fel.

Helt fel.

Den vita kalkfärgen som skulle reflektera ljuset var inte där, utan i stället anade jag ett snirkligt mönster i mörkrött, blått och gult.

Kyrkans tak var smyckat med takmålningar.

Det skulle det inte vara.

Det hade det inte varit på mycket länge.

När kyrkan hade renoverats för några år sedan hade man tagit fram en liten bit av de underliggande takmålningarna i en hörna, för att visa hur det hade sett ut tidigare. Men om jag kom ihåg rätt hade de målats över på tidigt 1900-tal.

För nästan hundra år sedan.

Jag ville sluta ögonen, jag var nästan säker på att om jag gjorde det så skulle allt vara som vanligt när jag öppnade dem. Men jag vågade inte.

För där, någonstans i kyrkan som inte var som den skulle, fanns någon som inte ville ge sig till känna.

Någon som säkert såg mig, där jag stod mitt i kyrkan med den lysande telefonen i min hand.

Ett ljud som kunde vara försiktiga steg hördes helt nära mig. Jag vände mig mot det och lät mobilen lysa i samma riktning.

Framför den första bänken stack något som liknade en stickad mössa nätt och jämnt upp.

Ett barn.

Det måste vara ett barn som var så kort.

Men vad gjorde ett barn i kyrkan så här tidigt på morgonen? Och på juldagen dessutom?

”Hej du”, sa jag och lättnaden skymtade i min röst. Det var ju bara ett barn, ingen farlig okänd person.

Mössan fortsatte framåt, som om den som bar den inte hade hört mig.

”Vad gör du här?”

Mössan stannade till.

Sakta, sakta vändes ett ansikte mot mig. I den mörka kyrkan lyste det så vitt att det nästan såg genomskinligt ut.

”Jag har inte gjort något”, viskade det. Några hårtestar stack fram under mössan och två mörka ögon såg på mig med rädsla.

”Ingen fara”, sa jag och försökte låta förtroendeingivande. ”Jag undrar bara varför du är här i kyrkan så här dags. Bor du i närheten?”

”Låt mig gå”, sa rösten som tillhörde ansiktet. Den lilla munnen kneps ihop.

”Men jag kan inte låta dig gå ut här mitt i natten. Det blåser storm och förresten ser du inte så gammal ut.” Jag gick försiktigt framåt och rundade den främsta bänkraden.

Barnet stod tryckt mot sargen som fanns framför de första platserna i kyrkan och verkade helst av allt vilja vara någon annanstans. Han, för jag drog slutsatsen att det var en pojke, hade byxor som gick till knäna, långa strumpor och en tjock kavajliknande jacka. Jag trodde att pojken kunde vara en sex eller sju år, när jag jämförde med mina egna barn.

Jag hade aldrig hört talas om någon familj som klädde ut sig på julafton, men den här pojken hade uppenbarligen varit på maskerad.

”Jag ska inte ställa till något”, sa pojken och drog sig från mig.

”Det tror jag inte att du ska heller”, svarade jag. ”Men var är din mamma? Och din pappa?”

Pojken skakade på huvudet. ”Vet inte”, kom det tyst från honom.

Jag la märke till att hans ögon oupphörligen gick mellan mitt ansikte och mobilen. Jag lät handen som höll mobilen försvinna bakom mitt ben. Skuggor la sig över pojkens ansikte och han verkade förlora intresset för ljusskenet.

”Var blev du av med dem?” frågade jag. Om jag bara visste var de hade skilts åt borde det vara en enkel sak att ta med pojken till dem. De kunde ju inte bo speciellt långt från kyrkan.

Pojken skakade på huvudet igen. ”Jag minns inte”, sa han och rynkade pannan. ”Men jag söker efter mor, jag söker hela tiden.”

”Jag ska hjälpa dig att hitta henne”, sa jag lugnande.

”Hjälpa mig?” ekade pojken och ögonen blev runda av förvåning.

Jag nickade och sträckte fram handen mot pojken. ”Kom och sätt dig här bredvid mig i bänken och berätta var du såg henne senast.”

Pojken ryggade tillbaka.

Jag förstod att jag behövde byta strategi.

Jag satte mig på den hårda träbänken och tog min väska i knäet. Lutad över den letade jag omständligt efter chokladbitarna som jag visste fanns där, dem som jag hade fått av en ung tjej i tomteluva när jag var och handlade julklappar och som jag inte hade varit sugen på just då.

”Jag undrar var de kan vara”, sa jag halvhögt. ”Jag vet ju att de är här någonstans. Och att det är så goda. Så söta och fina. Mmm, om jag var en liten pojke skulle jag verkligen ha velat ha dem.”

När jag sneglade upp såg jag att pojken hade kommit några steg närmare mig. Han såg spänt på mig.

”Åh titta, här är en”, sa jag och höll upp chokladen i det rödglänsande pappret. Så letade jag vidare. ”Jag vet minsann att jag ska ha fler här någonstans. Jag undrar var de kan ha tagit vägen? Vänta, jag tror att jag hittar något. Ja, här är en till!”

När jag till slut hade fiskat upp fyra stora chokladpraliner i prassligt papper ur väskan satt pojken bara en liten bit från mig. Jag tittade upp och mötte hans blick. Han stängde munnen och svalde.

”Skulle du vilja smaka?” frågade jag och räckte fram en av pralinerna till honom.

Han tvekade bara bråkdelen av en sekund innan han räckte fram sin hand och jag släppte ner pralinen i den. Desto längre tid tog det för honom att få ut chokladen ur pappret och stoppa in den i munnen. Hela biten åkte in på en gång, trots att den var stor.

Under tiden pojken åt chokladen jobbade hans små händer febrilt med att släta ut det glänsande pappret mot byxbenet. Hans händer var fläckiga och naglarna hade en mörk rand.

När pojken ätit upp såg han på mig. ”Tack.”

”Vill du ha en till?”

”Får jag?” Hans ton gjorde klart att det nästan var för mycket begärt.

”Såklart. Du kan få allihop.” Jag hade ätit mer än tillräckligt med choklad på julafton, i mig fanns inget av pojkens hunger.

Han åt i tystnad och jag betraktade hans magra kropp och bleka ansikte. Hans koncentration var slående, det var som om han inte hade ätit på mycket länge och nu behövde fundera på hur han skulle göra för att tugga och svälja. När han sträckte ut handen för att ta den näst sista pralinen nuddade han min hand och jag ryckte till. Han var kallare än is.

”Fryser du?” frågade jag.

Han nickade, men kunde tack vare chokladen som fyllde hans mun inte säga något på en stund. Till sist fick han fram: ”Jag är så kall. Ända sedan mor försvann.”

Jag kom att tänka på att min uppgift inte var att göda honom med choklad, utan att få honom hem till sina föräldrar. ”Var det nu i natt som ni kom ifrån varandra?”

Han slutade tugga och tittade förvånat på mig. ”Jag vet inte”, sa han fundersamt.

”Bor ni här i närheten?” försökte jag.

Pojken sänkte huvudet och sa med låg röst: ”Jag vet inte.” Hans ord var outsägligt sorgliga.

Jag sträckte snabbt fram den sista biten choklad. ”Här, ta den här också.”

Han tog den och stoppade in hela biten i munnen.

”Tycker du om chokladen?” frågade jag.

Han nickade.

Jag huttrade till. Det kändes kallare i kyrkan nu än när jag kom in och kylan färdades över mitt skinn, under jackan och klänningen.

”Fryser du med?” frågade pojken.

”Det är stormen. Och värmen fungerar väl inte heller om strömmen har gått.” Och så var det något mer, något som jag inte kunde sätta orden på.

Pojken drog in sin hand i ärmen, som för att hitta någon värme där inne.

”Om du vill kan jag värma dig”, sa jag, säker på att han skulle säga nej.

”Jag är så kall” mumlade han och flyttade sig närmare mig.

Pojkens lilla kropp trycktes mot min och jag la armarna om honom. Jag kramade honom och strök honom över ryggen. Plötsligt var jag säker på att jag befann mig på rätt ställe, trots att mina körkompisar inte var där, trots att jag nog faktiskt inte visste var jag var.

Då.

Då hände allt på en och samma gång.

En stilla glöd syntes vid väggarna runt altaret. Det svaga ljuset spred sig vidare i kyrkan och gjorde luften mindre kylslagen. Snart fanns det orange ljuset överallt omkring oss och det blev efter hand starkare, som en accelererad gryning som kom från själva kyrkans väggar. Takmålningarna syntes nu i sin fulla prakt och det gick upp för mig att jag var någon annanstans än där jag skulle vara.

Jag var någonstans där jag aldrig varit förr.

Pojken tryckte sig mot mig.

”Jag är rädd”, sa han.

Jag kunde inte svara, men jag kramade honom lite extra. Min värme nådde fram till hans kyla och stormen tog i utanför kyrkan.

Vinden tjöt och vrålade, som en varelse från en annan värld. Det var nästan som om den försökte säga något, men jag förstod inte orden.

Sakta, sakta kände jag att pojken blev varmare.

Ljudet utifrån blev starkare. Det blev ljuset inne i kyrkan också.

”Ivar?” hördes en röst viska, trots vindens genomträngande närvaro.

Pojken lyfte huvudet och lystrade.

”Ivar, är du där?” Rösten utan kropp var en sång, en melodi.

Pojken drog sig lite från mig. ”Mor?”

Då såg jag henne, en suddig gestalt som kom bakifrån orgelläktaren kyrkan och närmade sig oss med försiktiga steg. Ett ljus utgick från kvinnans kropp, varmrött och pulserande.

”Mor!” sa Ivar och lämnade min famn. När han nådde fram till kvinnan utbrast han: ”Är det du? Är det verkligen du? Jag har väntat så länge.”

Kvinnan böjde sig ner på knä och tog honom i famnen. Jag såg tårar glittra i hennes ögon, jag såg hur hon knep ihop munnen för att hålla gråten tillbaka.

”Min älskade lille påg.”

”Mor.”

Jag reste mig från bänken och ville gå fram till dem, men något i kvinnans blick fick mig att stå kvar där jag var. Hennes ögon lyste av tacksamhet, flödade över av kärlek. Jag böjde på huvudet mot henne och hon besvarade min nickning.

Så vände hon sig om och lämnade kyrkan, med ena armen om Ivar.

Jag stod kvar och kände hur ljuset förvandlades runt omkring mig. Den djupa orange ljuset gav vika för stearinljusens fladder och jag var plötsligt omsluten av levande ljus. Takmålningarna lämnade plats för vita tak och väggar. Luften blev varmare.

”Hade du svårt att komma upp?” frågade min körkompis Annika. ”Jag trodde att du hade försovit dig och att du skulle missa julottan. Vi börjar om bara en liten stund.”

”Jag var någon annanstans en stund”, svarade jag och slog upp mina noter.

Min julnovell 2016 är inspirerad av ”De dödas julotta”, en gammal svensk sägen som finns nedskriven i många olika versioner. Visst är det något magiskt med julnatten? Kanske är det så att skiljeväggen mellan de döda och levande, mellan människor och djur, är tunnare då? Och kanske kan saker hända då som inte kan hända resten av året? Jag håller som vanligt inget för omöjligt …

 

Julen 2015 – Julens själ

Det var en mörk, blåsig morgon i början av december. Jag smög trött nedför trappan, passerade adventsljusstakarna och stjärnan i vardagsrummet och tände dem. Huset sov och suckade under resterna av adventsstormen som hade dragit förbi dagen innan. Inte ett ljud hördes från ovanvåningen där mina barn drömde, men en ensam bil rullade förbi på gatan utanför huset.

Jag fortsatte ut i köket, tände all julbelysning på vägen och öppnade frysen för att ta fram bröd till frukosten. Jag snubblade till på köksmattan med en kropp som fortfarande var tung och trög efter nattens sömn. Så fortsatte jag ut i hallen, mot badrummet. Samma morgonrutin som alla andra morgnar, samma steg på samma golv.

Jag tryckte ner handtaget till badrumsdörren. Låst. Jag rynkade pannan och sneglade mot trappan till andra våningen. Hade något av mina barn vaknat tidigt och kommit ner?

”Leo”, viskade jag mot dörren. ”Är det du?” Min mellanson brukade vakna tidigt ibland, även om klockan sex var väl tidigt även för honom.

Inget svar

”Hanna?” Jag lutade mig närmare dörren för att kunna höra vem som var inne i badrummet. ”Är du redan uppe?” Min yngsta tog ibland fel på tiden och kom ner en timme tidigare än vanligt, helt säker på att julkalendern snart började.

Inget svar.

”Är det du, Erik?” Jag drog med handen över ansiktet, gnuggade mig i ögonen. Min äldste son sov som den nyblivna tonåring han var numera alltid länge. Men kanske var han sjuk?

Inget svar.

Jag stök en slinga hår bakom örat. Det måste ju vara någon av dem. Min man var på affärsresa flera tidszoner från vårt badrum och väntades inte hem än på några dagar.

Jag fiskade upp mobilen från morgonrockens ena ficka. 06:04. Idag skulle Hanna på utflykt, så jag måste skynda mig för att hinna steka plättar till henne. Och Leo skulle vara på skolan extra tidigt, de skulle också ha en aktivitet med klassen. Och det här var bara början på dagen. Jag hade tusen saker som skulle ordnas och hinnas med innan det blev kväll. Det var dags att börja bocka av på listan.

”Leo, gubben. Du måste svara mamma.”

Tystnad.

”Loppan, mår du inte bra?”

Tystnad.

”Erik vännen, du kan väl säga något?”

Tystnad.

Något hände i mig, en vaksamhet kom till liv och jag svalde hårt.

Jag vände mig om mot ytterdörren, kontrollerade med blicken att den var stängd. För säkerhets skull tog jag de få stegen fram till den och kände på den. Låst. Med betydligt långsammare rörelser närmade jag mig badrumsdörren igen. Jag tryckte ner handtaget flera gånger, långsamt. Jag pressade min kroppsvikt mot dörren för att få upp den. Orörlig och orubblig stod den framför mig. I det svaga ljuset från adventsljusstaken i hallfönstret glänste den annars vita ytan svagt i en dov guldton.

Jag lyfte handen och knackade på den. Flera gånger.

”Jag vet inte vem av er som är där inne, men du måste öppna nu.”

På insidan av mitt huvud exploderade bilder av ett skadat eller sjukt barn på golvet i badrummet. Oförmöget att öppna dörren, utan hjälp. Jag drog häftigt efter andan.

”Öppna nu!”

Jag lutade huvudet mot dörren, lät mitt öra snudda vid det kalla träet. Jag hörde ett svagt skrapande och flyttade jag mig ännu närmare.

”Mamma hör att du är där inne. Lås bara upp så kommer jag in.” Jag försökte låta lugn och övertygande, trots att hjärtat bankade alldeles för snabbt.

Då hörde jag något som fick mig att ta två förskräckta steg från dörren.

”Nej.” Rösten var melodisk och klingande, ja faktiskt var det som om små silverklockor hade flyttat in i den. Rösten var också fullständigt okänd för mig.

Jag drog åt skärpet på morgonrocken med en bestämd rörelse. Hallen var inte varmaste rummet i huset och mina ben började bli kalla. Inuti kändes det också kyligt, jag upptäckte att rädsla spreds i mitt blodomlopp, ut till alla delar av min kropp.

”Vem är där inne?” Mina ord var skrovliga, de tog sig ur min mun med svårighet.

”Det är bara jag.”

Den sjungande tonen hörde inte hemma i mitt badrum, så mycket visste jag.

”Och vem är du?”

”Jag är julens själ.”

En rysning kröp uppför mina ben, under min morgonrock och genom hela mig. Någon gick, som man brukade säga, över min grav. Samtidigt fylldes jag av ilska, jag hade ju mycket att göra innan barnen skulle till skolan och jag till jobb. För att inte tala om resten av dagen! Det gick upp för mig att det förmodligen skulle bli svårt att hinna. Inne i mitt badrum satt en komplikation.

”Hör du, jag vet inte vem du är eller hur du kom in där, men jag vill att du går ut därifrån direkt.”

”Nej.” Klockorna i rösten ringde starkare.

”Jag öppnar ytterdörren, så kan du bara gå rakt ut genom hallen”, sa jag till hälften vädjande, till hälften befallande. ”Så låtsas vi att det här aldrig har hänt.”

”Nej.” Lika bestämt som tidigare.

”Men så här kan vi inte ha det!” Jag slog ut med händerna trots att den som satt inne i mitt badrum inte kunde se mig.

”Nej, jag vet det.” Tonen var oändligt sorgsen. ”Det är därför jag sitter här.”

Jag kom av mig. ”Vad menar du?”

”Att vi inte kan ha det så här längre.”

Förvirringen spred sig genom min kropp, fick huden att kännas obekvämt obekant. ”Vadå?”

”I världen.”

Jag slöt sakta mina ögon. Personen i mitt badrum var tokig. Så måste det vara. ”Hör du. Vi tar det lugnt och fint nu. Om du bara kommer ut …” Jag talade långsammare än innan, försökte låta förtroendeingivande.

”Du tror inte mig, va?” Rösten var anklagande och klockorna hade förvandlats till något som mest av allt liknade ljudet när man går på isig snö. Ett ljud som nästan gjorde ont.

”Det handlar inte om det …”, försökte jag.

”Fast när du ser dig om i världen, har du sett hur det ser ut?” Orden skar djupa skåror i dörren mellan oss.

Jag vägde från den ena foten till den andra. Det var en riktig galning som hade intagit mitt badrum. Min vanliga otur. Varför kunde jag inte bara ha fått en medelgalning, som snällt hade låtit sig ledas ut?

”Jag vet”, sa jag med mild röst. Det var nog bäst att hålla med. Dessutom hade ju personen i badrummet rätt. Det var långt ifrån roligt att läsa dagstidningen nuförtiden. ”Men du kan inte vara kvar i mitt badrum.”

Svaret kom snabbt. ”Varför inte?”

”För att du inte bor här.”

”Men julens själ bor överallt.”

Jepp, en tvättäkta dåre. Jag höll tillbaka en suck. Skulle jag ringa någon kompis eller min mamma och fråga om någon av dem hade en lösning på problemet? Nej, klockan var bara strax efter sex på morgonen och dessutom skulle de tycka att det var jag som var tokig.

”Inte i mitt badrum, där finns bara duschtvål och smink. Och en och annan dammråtta”, sa jag skämtsamt. En annan taktik kanske skulle fungera. Och visst brukade man säga att humorn kunde vara förlösande?

”Jag är ju här.” Rösten brusade starkt som en kyrkorgel, fick mitt inre att vibrera. Jag reflekterade över att det var konstigt att mina barn inte hade vaknat av alla ljud. Men kanske hörde de inte dem?

Jag sneglade ut genom fönstret i halldörren. Inte minsta ljusning syntes på himlen, det var ännu en stund till vintergryningen. Men jag visste att jag borde skynda mig, skolan började kvart över åtta och jag hade en rapport att göra klar på jobb. Och så var det allt annat. Tiden tickade. Stressen strömmade runt i min kropp.

Dags för ny taktik.

”Ja, ja. Men jag behöver gå på toa.”

”Använd den andra”, kom det rappt från badrummets inre.

”Hur vet du att vi har ett badrum till?” Jag stelnade till. Hade den här personen tillbringat hela natten i vårt hus? Gått omkring i det? Och gjort vad? Och hur hade hen förresten kommit in? Kanske borde jag redan ha ringt polisen?

Nu förvandlade sig rösten till en smekning, en varm pust från en pyrande vinterbrasa. ”Jag vet allt om hur du cyklade runt i din barndoms hus på din julklappscykel när du var fem år gammal, om hur du grät inombords och log utåt när din mormor var på sjukhuset när du var arton. Jag vet precis vad du tycker om att äta från julbordet och vilken julsång du inte kan leva utan.”

Jag pressade ner luft i lungorna. ”Hur har du tagit reda på det här? Har du spionerat på mig? Gett dig på mina kompisar eller min familj?”

”Jag vet det här om alla.” Orden var vackra och sorgsna.

Jag bet ihop käkarna. ”Och vilken julsång tycker jag bäst om då?”

Jul, jul, strålande jul. Fast du gillar Koppången också, men mest de första verserna.”

Jag lutade huvudet mot dörren. Den kändes varmare än innan. Mer levande. Jag slöt ögonen och inbillade mig att jag hörde en ensam fiol som spelade Koppången. Fast det var kanske inte inbillning? Tonen var så vemodig att jag fick en klump i halsen.

”Men vad gör du här?” frågade jag och menade för första gången det jag sa i mitt hjärta. Uppenbarligen var personen i mitt badrum julens själ. Jag förstod fortfarande inte hur det var möjligt, men jag visste att det som hände nu var speciellt. Och stort. Det var förmodligen inte något som så många fick uppleva. Jag hade aldrig hört någon tala om något liknande. Fast det var kanske inget som man pratade med andra om? Jag sneglade ner mot golvet och la märke till att ljuset från badrummet, det som alltid syntes i springan längst nere vid dörren där tröskeln saknades, glittrade som ädelstenar. Jag glömde bort tiden, tänkte inte längre på allt jag hade att göra.

”Jag vill inte längre.” Rösten var helt platt, silverklockorna var försvunna, inte ens ekot av dem fanns kvar.

”Vad är det du inte vill?” Jag lutade mig mot väggen intill dörren, hasade mig ner till sittande ställning. Jag gissade att jag skulle bli kvar ett tag.

”Jag vill inte vara julens själ längre.” Samma stillsamma tonläge, utan minsta känsla.

Jag drog morgonrocken över mina ben, sökte skydda mig från kylan i golvets klinkers. ”Varför inte?”

”För att jorden blöder och människor flyr. För att luften inte går att andas längre och många inte är välkomna någonstans. Därför vill jag inte längre.” Rösten innehöll sprickande is och dån som från en glaciär som faller sönder. En kyla fyllde hela mig.

”Men då behövs du som bäst.” Jag visste att det jag sa var en floskel. Men det var också sanningen.

”Jag orkar inte längre.” Viskningen svepte genom dörren, fick mitt hår att vaja till.

”Jag förstår.” Och visst var det så, precis som de flesta visste jag att man ibland inte orkade längre. Lusten och kraften tog slut och kvar fanns bara en önskan att få sova. Eller stänga in sig i ett badrum. ”Men man måste försöka ändå”, la jag till.

”Fast jag orkar verkligen inte längre.” Orden prasslade förbi, torra löv en blåsig höstdag.

Jag tryckte ena handen mot dörren, som om jag på det sättet kunde röra vid personen där inne. ”Kan jag hjälpa dig? Ibland är det enklare om man är två.”

Svaret kom snabbt. ”Kan du ändra världen?”

Jag satte mig rakare upp. ”Nej, det är det väl ingen som kan. Världen är så … stor. Men jag kanske kan ändra något … litet.”

”Vad kan du ändra då?” En nyfikenhet svävade bland orden.

Jag tänkte efter. Jag hade en vanlig dag framför mig, med lämning på skola, jobb, aktiviteter och middag. En dag lite mer välfylld än andra dagar, för jag tänkte hinna skriva julkort också. Och kanske baka några småkakor på kvällen. Och slå in julklappar till barnens lärare. Möjligen skulle jag hinna in om i en affär och köpa några julklappar till familjen på vägen hem, om jag kom iväg i tid från jobb. Tid, tid, tid. I min stressiga vardag var varje minut fylld. Så vad kunde jag ändra på? Jag rynkade pannan.

”Jag kan ta mig tid”, sa jag, med tvekan.

”Jaha. Och göra vadå?” Julens själ lät raljerande, som om det här var något som hen hade hört tusen gånger innan och inte trodde på.

”Jag kan ta mig tid och göra något som är viktigt.” Jag lät säkrare än vad jag var.

”Vad skulle det vara?” Det låg en utmaning i tonen, en önskan om att mitt svar skulle kunna förändra saker och ting.

”Jag tänker ta mig ledigt några timmar i förmiddag och köra ytterkläder till den där insamlingen som jag har tänkt på länge.” Jag förvånades över mina ord. Jag hade visserligen inga möten direkt på morgonen, men ändå. Påsarna med kläder hade stått och väntat länge, men att köra iväg med dem en jobbdag? Eller kanske var det precis rätt sak att göra? ”Jag skulle kunna hinna med en liten promenad också”, sa jag efter viss eftertanke. En stund i friska luften kanske skulle göra mina spända axlar gott.

”Jaha”, sa julens själ igen, men den här gången lät det mjukare.

”Ja, och så en god frukost. Jag kanske skulle överraska barnen med lussebullar.” Jag kände mig inte stressad längre, inte trött. Något som liknade energi spred sig sakta i mitt inre.

”Det låter ganska bra.” Silverklockorna var tillbaka i rösten, klarare och vackrare än innan.

Jag log för mig själv. ”Vill du stanna på frukost?”

”Får jag det?” Orden var försiktiga, tassade fram lika varligt som ett luciatåg.

”Visst. Men du måste faktiskt komma ut ur badrummet nu.” Jag reste mig stelt upp och lutade mig mot dörren. ”Snälla”.

Det klickade till när låset vreds om. Jag tog ett halvt steg bakåt för att inte krocka med julens själ när hen kom ut från badrummet. Samtidigt lutade jag mig lite framåt, nyfiken på hur julens själ såg ut. På rösten hade jag inte kunnat avgöra om det var en man eller kvinna, flicka eller pojke. Det hade givetvis ingen betydelse, men jag trodde att julens själ skulle vara klädd i rött, i alla fall något plagg. Och säkert skulle hen glittra.

Men ut genom dörren kom en tjej i nedre tonåren. Hon gick med lätt kutande rygg och hennes halvlånga hår föll stripigt ner över den ena finniga kinden. Hennes jeans var trasiga på knäna och hennes stickade gråa tröja var oformligt stor. Jag betraktade henne förvånat. Och med viss misstro. Var det så här julens själ såg ut?

Då såg hon på mig och jag förstod. För i hennes ögon lyste juleljus och värmande brasor. I hennes blick fanns frostnätter och kärlek. Hon log försiktigt mot mig.

”Hej.” Hon drog blygt i sin stora tröja.

”Hej”, sa jag också, innan jag med en gest bad henne gå före mig mot köket.

När vi passerade adventsljusstaken i arbetsrummet sken den starkare, intensiteten i de små lamporna nådde en styrka som jag trodde betydde att den skulle gå sönder med ett litet poff. Men inget hände och när vi gått förbi den återgick den till att skina normalt.

Vid nästa ljusstake i köket hände samma sak. Jag vände mig mot julens själ. ”Vad …?”

Hon ryckte ursäktande på de sluttande axlarna. ”De gör så när jag är nära. Det är bara … så det är.”

Jag nickade som om jag förstod. Fast det var ju det sista jag gjorde.

Julens själ satte sig ner på en stol och drog upp båda benen under den långa tröjan. Hon såg ut som en oformlig sten.

”Vill du ha lite te? Jag har ett nytt julte som jag inte har provat än.”

Julens själ log mot mig. ”Det blir bra.”

Jag satte på tevatten, tog fram tallrikar och glas, värmde djupfrysta lussebullar i mikron. Snart skulle jag väcka barnen. Ute började himlen ljusna något åt öster, en brinnande rosa strimma syntes längst ner vid horisonten.

Julens själ följde alla mina rörelser med blicken. Jag förvånades över att det inte kändes obehagligt att bli skärskådad på det sättet, att jag inte tyckte att det var jobbigt. Tvärtom var det lika njutbart som det gyllene ljus som fyllde rummet, ett ljus som verkade utgå från väggar och möbler. Och från julens själ.

Efter en stund släppte julens själ mig med blicken. ”Jag tror att det fixar sig.”

”Vadå?” Jag stod med huvudet till hälften inne i kylen och plockade ut pålägg.

”Du vet. Det mesta. Ett steg i taget.” Silverklockorna var julsånger, varm choklad och en klart lysande låga. De fyllde rummet, huset, vår lilla by. Ljudet av dem fick oss båda att le.

”Ja, jag tror att det fixar sig”, sa jag.

 

Julen 2014 – Den där julen

Det var den där tiden på året. Den där tiden som aldrig mer skulle bli sig lik. Det var innan döendet började på riktigt, men efter att rädslan hade satt sina tänder i människorna.

Allt hade börjat några veckor tidigare. Till att börja med hade det inte varit något annat än ett strömavbrott, som hade startat kl 3:32 på morgonen. Bilarna hade fortfarande varit tankade, mobilerna laddade. Det fanns ingen anledning att tro annat än att det bara var deras lilla stad som hade drabbats. Både han och hon hade tagit sig till jobbet ändå, den där första dagen. De hade tänkt att det fanns ström på deras arbetsplatser. Det var ju dessutom där de skulle befinna sig en helt vanlig tisdag i mitten av december.

Trots att hon körde tidigt till jobb, precis som hon brukade, var det folk ute på gatorna. De stod i grupper och pratade med varandra på ett sätt som hon tidigare bara sett på stadsfestivaler och marknader. I en form av samförstånd och gemenskap. Och de stod där i mörker, för de enda ljuskällorna kom från bilarnas strålkastare. Radion avgav statiskt brus, så hon lät mobilen spela de tolv minuterna in till jobbet. Mörkret följde henne in i den större staden och hon konstaterade med en liten rysning, en kittling av äventyr, att strömavbrottet var större än vad de trott.

Receptionen var full av kollegor. De få som brukade börja klockan sju hade samlats där istället för att gå till sina skrivbord. Huset badade i dunkla skuggor, men någon använde sin mobil som ficklampa. En punkt att samlas runt.

”Jag vet inte vad jag ska göra, de kommer från Stockholm klockan nio och då ska vi lägga upp strategin för nästa år”, sa en kollega.

Hon undrade hur det skulle gå med hennes demo av det nya utbildningsverktyget. Hon gissade att de skulle behöva skjuta på den. Otåligt lyssnade hon på kollegorna, samtidigt som hennes kropp ville gå uppför trappan, sätta på datorn, ha en helt vanlig dag. Även om strömmen inte var på skulle datorn kunna jobba i några timmar, det hade den batteri till. Fast skulle nätverket vara igång? Skulle hon komma åt de gemensamma mapparna? Hon visste inte. Men hon tvekade inte, det skulle lösa sig under förmiddagen. De jobbade ju faktiskt ändå på ett av landets största elbolag. Om någon kunde se till att de fick ström, så var det de.

Receptionen fylldes allt mer. Kollegor började dra sig mot sina arbetsplatser i de svarta korridorerna, spred ut sig på de många våningarna. Hon gick till sin avdelning, där någon tänt en grupp värmeljus på en tallrik. Hon rynkade pannan. Så fick de egentligen inte lov att göra, med tanke på brandfaran. Men hon och kollegorna samlades runt ljusen, idéer vädrades och åsikter yttrades på ett tvärsäkert sätt.

Under förmiddagen ändrades läget. Dagen förde med sig så mycket ljus inne i huset som en gråmulen decemberdag kan. Inte mycket alls, egentligen. Någon öppnade datorn och konstaterade att det inte gick att komma åt den gemensamma disken. Inte heller kunde man skicka mail och hålla kontakten med omvärlden. Hon tänkte på sina tre barn, var nästan säker på att de togs tryggt om hand på skolan. Hon försökte ringa sin man, men mobilen indikerade att nätet var överbelastat.

En stämning av skräckblandad förtjusning spred sig över kontoret. Det gick inte att jobba, men alla var där. En blandad känsla av lika delar lägerskola och katastroffilm smetades över deras hud, trängde in i minsta por. Halv elva kom en högre chef. De stängde kontoret för dagen. Elen hade slagits ut över ett stort område, hela södra Sverige. Kanske längre norrut också. Ingen skulle kunna jobba den dagen, men de hoppades att allt skulle vara ordnat till dagen efter. Det var sista dagen hon var på jobb. På eftermiddagen stängde skolan för att inte öppna igen.

”Vi får grilla ikväll”, sa hennes man.

”Ja”, utropade tolvåringen, som tyckte om grillat kött i alla former.

”Korv också?” frågade tioåringen, som helst åt grillad korv eller hamburgare.

”Vi tar lite av varje”, sa deras pappa och log mot dem. Maten i den välfyllda frysen skulle klara sig i några dagar, om de inte öppnade den för ofta. Han hoppades att elen skulle vara tillbaka senast nästa dag. Då skulle ingen skada vara skedd.

På kvällen hade det börjat bli kallt i huset. Hon tog fram extra täcken och tände ljus i tomtelyktor. Hon gjorde det till ett äventyr, för barnens skull. De festade på grillat till middag, insvepta i filtar. Han saknade sitt kaffe efter maten och hon sa att hon skulle leta fram gasolköket i garaget, det som de bara använt en gång på en campingsemester.

”Jag är rädd”, sa sjuåringen när hon för första gången i sitt liv somnade utan nattlampa.

”Det finns inget att vara rädd för”, sa hon och strök flickan över håret.

Hon lät ett värmeljus brinna i dotterns rum tills hon hade somnat. Och hon sov den bekymrades sömn, beredd på att något av hennes barn kunde vakna och behöva henne.

 

Nästa dag började det nya livet. Det som fick dem att glömma hur det tidigare varit. De kallade det för överlevarlivet. Borta var teven och datorerna, de bekväma bilresorna till jobb och den trygga tillvaron i den lilla staden. Livet blev oförutsägbart och okänt. Han väntade länge vid affären, med framletade tidigare undangömda kontanter i fickan. Till sist fick han gå in, guidad av en anställd. Han plockade på sig en del färskvaror, men mest köpte han konserver och pulvermat. Sådant som de skulle klara sig länge på. Han byggde ett tillfälligt kylskåp i friggeboden och kände sig glad för att kylan äntligen hade kommit. Året hade ditintills varit det varmaste någonsin, sommaren hade varat i mer än tvåhundra dagar, men sedan mitten av november var det kallare. Maten skulle klara sig lika länge som i ett vanligt kylskåp och han såg till så att möss och andra djur inte skulle kunna få sig ett skrovmål.

Hon täckte fönstren i huset med pappskivor och filtar, försökte hålla kylan ute. De hade talat i många år om att sätta in en braskamin, men det hade inte blivit gjort. Det ångrade de nu. Hon tänkte att de kunde ställa barnens sängar i hennes och mannens sovrum, då skulle det bli varmare för alla till natten. På förmiddagen höll de sig i vardagsrummet allihop och en känsla av semester med familjen blandade sig med oron.

Han fick grannen att gå med slagruta över tomten. När de köpte huset hade det stått att det skulle finnas en egen brunn i trädgården, vattnet i den behövde de verkligen nu när det kommunala hade slutat att rinna. Grannen hittade inget, men en annan granne erbjöd dem att hämta vatten i hans trädgårdsbrunn. Fast de fick bara komma när det var mörkt, för att ingen annan skulle se. Toaletterna började lukta, det var bara efter nummer två som de tillät sig använda några liter vatten att spola med.

Barnen lekte ungefär som vanligt. Tolvåringen saknade sin mobil, men fann sig i att leka med lego med tioåringen. När solen sken några timmar mitt på dagen värmdes tioåringens rum upp så pass att de kunde leka där, som vilken dag som helst. Golvet fylldes av fantasifulla byggnader och varelser. Flera kompisar kom förbi, men hon bestämde sig för att inte bjuda på fika. Barnen lekte så fint, det var onödigt att störa dem.

Sjuåringen följde henne som en liten skugga. Hon hjälpte till att ställa fram ljusstakar och ljuslyktor. Deras sken fick ersätta de elektriska adventsljusstakar som redan hade tindrat ett par veckor i alla fönster. Nu stod de släckta och såg märkligt dammiga ut under de få timmar som solen lyste och de plockade ner pappskivorna från fönstren. Sjuåringen lekte med två små tomtar som hon hade gjort i skolan innan allt hände, lät dem klättra uppför en släckt ljusstake.

 

”Jag vill ha leverpastej”, sa tioåringen när några dagar hade gått och den sista asken var tömd.

”Gubben, ska du inte försöka med lite marmelad”, sa hon.

”Eller nutella?” lockade han.

Tioåringen lät sig frestas av nutellan. Annars fick de aldrig nutella till frukost. Bäst att passa på.

De köpte inte längre färskvaror i affären under de få timmar den höll öppet. De var rädda att få tag på något som blivit dåligt. Dessutom fanns det inte mycket kvar på hyllorna. Hemma i vardagsrummet hade de radat upp maten de köpt. Konserver stod i rader, från majs till krossade tomater, förpackningar med pasta travades i högar. De flesta la upp lager på samma sätt, men några ägnade sig hellre åt att plocka till sig vad andra hade sparat ihop. Det talades om stölder i kvarteren runt omkring och han hade börjat tala om att flytta upp matförrådet till ovanvåningen, där de sov, för att ha en chans att försvara det om någon skulle bryta sig in. Kommunen ordnade med patrullering av gatorna, men insatsen räckte inte till nu när deras viktigaste uppgift hade blivit att se till så att gamla och behövande fick mat och värme.

Förrådet av ljus sinade snabbt, de tände inte längre lika många varje kväll och inga alls under dagen. De lärde sig att ta på sig mer kläder för att inte frysa, även inomhus var de klädda som om de skulle gå ut. Flera lager kläder, mössa, halvvantar och tjocka strumpor eller skor.

 

”Ikväll blir det grillfest!” sa han när det hade gått fem dagar. Maten i frysen hade tinat och behövde ätas upp. De bjöd in några vänner, en annan familj, och försökte låtsas som om allt var som innan. Det gick inte. Alla lät sig väl smaka av maten, men samtalen handlade inte längre om semesterresor och den förestående julledigheten. De handlade om information och ryktesspridning.

Det sades att staden där hon jobbade hade ansatts hårt av stora upplopp. Polisen hade varit tvungen att ingripa och många hade dött. Även i deras lilla stad förekom slagsmål för några konservers skull och till och med en dödsskjutning för en dunk bensin. Det sades att all el på norra halvklotet var utslagen. Kanske i resten av världen också. Kanske var det så som några forskare sa, att solen hade fått ett utbrott och slagit ut all elektronisk utrustning, alla möjligheter att överföra el och kommunicera digitalt. Eller så var det en del av en gigantisk terroraktion, från en organisation som ännu inte gett sig till känna. Ingen visste säkert.

Resterna av den grillade maten lades i utekylskåpet. Där skulle den hålla sig i några dagar till. Kanske upp emot en vecka. Sedan skulle färskmaten vara slut. De första dagarna av det stora mörkret, som katastrofen hade börjat kallas, hade de kört till en del affärer runt omkring, för att köpa på sig mat. Ibland hade de fått handla, ibland inte. När bensinen började sina fick de gå istället. Hon drog på sig ryggsäcken och gick till närmaste köpcentrum, flera dagar i rad. Köpte termotights och pulversoppor. Till sist fanns det inte mycket mer att hämta. Inget som skulle vara till nytta i alla fall. Till sist blev osäkerheten att ta sig dit för stor. Hon visste inte om hon gick säker på vägen hem. Matrån hade blivit mer regel än undantag. En granne längre ner på gatan hade blivit nedslagen i sitt eget hus och lämnad att dö. En annan granne hade hittat henne dagen efter dådet, stel av köld och full av intorkat blod.

”Vi vill att ni stannar inne”, sa han till barnen en morgon.

”Varför då?” frågade tolvåringen, som gärna ville ut och träffa sina kompisar.

”Det är så kallt ute nu, det är bättre att ni är inne”, sa hon.

”För att jag säger det”, sa han.

”Blir det snö till jul?” frågade tioåringen.

”Jag vet inte”, sa hon tyst.

 

De började tala om vad de skulle göra, han och hon. I tystnaden och mörkret på kvällen, när de lugna andetagen från barnen hördes i sovrummet, när deras kroppar gemensamt värmde upp luften i det lilla utrymmet. De var överens om att de måste göra något. Flera väpnade rån hade ägt rum på gatan bredvid deras och bytet hade blivit mat. Och så smycken och kontanter som kunde bytas till mat i de alternativa affärer som hade uppstått så snart de vanliga stängde sina dörrar för gott. En av grannarna hade blivit allvarligt skadad när hon hade försökt hindra tjuvarna, den andra hade flyttat till sin syster några kvarter bort. Tanken på att ge sig av slog rot. Och egentligen fanns det bara ett ställe de kunde åka till. Till hennes mamma.

Mamman bodde ute på landet, fem mil bort. Där fanns inga affärer, men där fanns vad jorden gav. Mamman odlade potatis, hade en stor trädgård med äppelträd och trädgårdsland. Så här års växte inte mycket, men hon hade en välfylld källare, hylla efter hylla med inlagda grönsaker och syltburkar. Tillsammans med deras matlager skulle de klara sig till våren. Med lite tur. Och om det behövdes. För nog skulle väl elen komma tillbaka snart, nog skulle allt gå tillbaka till vad det varit innan?

 

En morgon var gräsmattan täckt av ett tunt lager snö. Sjuåringen grät när hon skulle lämna sängen.

”Det är så kallt, jag vill sova mer.”

Deras hus hade blivit en fara, en kylig grav som hotade svälja dem alla. Kanske skulle de inte vakna upp en morgon. Kanske skulle de bli mördade allihop för det lilla de ägde. Två veckor hade gått sedan det stora mörkret började och det stod klart att kommunen inte skulle kunna hjälpa de många som behövde hjälp, speciellt inte nu när en del familjer hade insjuknat i en okänd febersjukdom. Det var upp till var och en.

Hos hennes mamma fanns en kakelugn och ett stort lager med ved. Där skulle de ha en chans att se våren. Där skulle finnas en chans till ett liv. Den sista bensinen skulle förhoppningsvis föra dem dit. Den sista, dyrbara dunken, som de gömt undan i garaget, längst in bakom lådorna med urvuxna barnkläder.

”Vi ska fira jul hos mormor!” sa hon på morgonen med glädje i rösten över knäckebrödet, några skedar tonfisk i oljaoch en kopp varmt te.

Barnen förstod egentligen inte varför hon lät så glad. De hade alltid firat jul hos mormor. Det var väl klart att det skulle bli så i år igen. Precis som varje år. Även om allt annat var konstigt. Och precis som varje år packade de bilen. Men den här gången var det inte paket den fyllde den med. Spelen till den nya konsolen var ändå oanvändbara. Den nya mobilen fick ligga kvar i sin kartong. Istället packade hon packade kassar och väskor med deras saker. Hon la ner de varmaste kläderna, de tjockaste jackorna. Hon packade ner alla matvaror i lådor, varje påse med ris och varje buljongtärningspaket som fanns i huset. Han stuvade in allt i bilen, packade sakerna så tätt han kunde, för att så mycket som möjligt skulle gå in. Det var som förr, när de skulle åka på semester. Men ändå helt annorlunda.

Hon önskade att hon kunde komma i kontakt med sin mamma. Hon önskade att hon visste om det var bra med henne, om hon var kvar hemma. Men hon försökte inte tänka på det, hon försökte i stället se dem alla tillsammans.

Hon kramade sina barn, drog in deras doft och lät sin kropp göra ett avtryck av dem. Precis så här kändes de i hennes armar, just nu. De luktade inte rent, det där med att tvätta sig hade fått stå tillbaka under de senaste veckorna. Men de var där, de var levande och förhållandevis varma mot hennes kinder och läppar. Sedan gav hon honom en kram. Han som följt henne genom så många år kramade tillbaka. Mycket annat kunde de inte göra. När alla planer hade viskats igenom tröt orden.

En man de inte kände igen tittade nyfiket på deras bestyr från andra sidan gatan. Han drog sig in bakom grannens bil, försökte synas så lite som möjligt. Ändå hade de valt skymningen för att packa bilen, för att inte andra skulle se. Faror lurade överallt i det djupa mörkret, även grannar hade blivit fiender. Främlingar var det ännu värre med.

”Vi måste åka nu”, sa han, fast de hade bestämt sig för att köra i dagsljus.

”Jag vill ta med mig det här”, sa sjuåringen och visade upp två väskor, fullpackade med gosedjur och leksaker.

”De får inte plats”, sa han med hård röst.

”Men pappa”, sa tioåringen, som också packat en väska.

”Vi kan inte ta med era saker”, sa han. Oron gjorde hans ord onödigt arga. ”Det finns ingen plats.”

”Men kanske om de har dem i knäet”, föreslog hon.

I natten låste de sitt hus. Alla fönster på första våningen var igensatta med kartong eller träskivor. Dörrarna var väl låsta. Alla tidigare så värdefulla teknikprylar var undangömda. Visserligen var de värdelösa just nu, men man visste aldrig. Hon suckade. De visste att deras hus inte skulle vara orört när de fick se det igen. Om de fick se det igen. Resan österut var en resa ut i det okända.

”Kan vi inte sjunga en julsång?” frågade sjuåringen när de satt inklämda i bilen och sakta rullade nedför gatan där det bott sedan innan barnen föddes.

Trevande började hon sjunga ”Tusen juleljus”. Trots att det utöver strålkastarna inte fanns ett enda ljus att se, inte en enda ljuspunkt. Dotterns ljusa flickröst föll in.

De körde genom en värld som de inte kände igen. Mörker härskade. Inget ljus någonstans, vare sig från husen eller under gatlyktorna. Inga andra bilar. På en villagata inte långt från deras hus sprang en man ut mot dem, viftade med armarna för att få bilen att stanna. Han bet ihop käkarna och gjorde en vid sväng runt mannen för att inte köra på honom. De stannade inte.

De svängde upp på motorvägen, fick väja för bilar som fått slut på bensin och lämnats åt sitt öde. De färdades vidare i det både välkända och obekanta landskapet, långsammare än någonsin förut. Bråte låg på vägen här och var och på ett ställe hade någon försökt sätta upp en vägspärr. De kom runt den, utan att se om det var någon där. Kanske sov de så här dags. Kanske hade de gett upp stråtrövaraktiviteten på grund av för dåligt tillflöde av fordon. Kanske var det bara tur att deras bil kom förbi.

Resan till mormor hade de gjort varje år, dagen innan julafton. Det här året varade den länge. De körde genom mörkret, de körde genom natten. En gång fick de stanna för att dra undan några stålbalkar som blockerade vägen. Ett par gånger fick de vända tillbaka och ta en annan väg. De kom överens om att de små vägarna borde vara säkrare och mer framkomliga, att de förhoppningsvis inte var bevakade av sådana som ville dem illa. Ljuset från bilens strålkastare reflekterades i snön och visade en värld som var bländande vit och tyngande svart. Inget annat.

Deras bil var en veritabel skattgömma för vem som helst. Den var deras väg till överlevnad, den var deras chans till ett liv. Och i bilen fanns också ett koncentrat av det mest värdefulla, de tre barnen. De måste komma fram, de måste ta sig genom natten. Bilen rullade vidare, bensinmätaren stod allt lägre.

”Jag ser julstjärnan”, sa sjuåringen med huvudet lutat mot fönstret.

Hon lutade sig fram och såg ut genom vindrutan. Mycket riktigt sken stjärnorna högt över dem, starkare än någonsin nu när de inte längre behövde tävla med städernas ljus.

”Och det är snö här också”, sa tioåringen som inte tyckte att det blev jul utan snö.

De hade för länge sedan slutat sjunga julsånger när de närmade sig mormoderns hus. De hade färdats genom nästan en hel natt. Huset låg ensligt, ute på landet. Det var omgivet av åkrar och grannar fanns det inte många. Nu kändes det ännu mer öde än annars. Som om det här var den sista platsen på jorden. Och de var de sista människorna.

Bilen tog sig fram genom ett tunt lager snö på uppfartsvägen. Snön var orörd, ingen hade varit här sedan det började snöa, för ett par dagar sedan. Hennes strupe snördes samman. Han släckte strålkastarna på bilen och körde den sista biten i totalt mörker. Man visste aldrig.

”Sitt kvar i bilen”, sa han till barnen när de parkerat på gården.

”Men vi vill hälsa på mormor. Och katterna!”

”Låt mig gå först”, sa hon och öppnade bildörren. En kylig vind slog mot henne, en doft av snö virvlade upp i hennes näsa.

Alla fönster i huset var mörka. Givetvis fanns det ingen el här heller. Men hon hade hoppats få se ljus, hade föreställt sig det under resan. Hon närmade sig försiktigt trappan, såg inte heller här några spår i snön. Hennes hjärta slutade nästan slå. Hon ville inte tänka på vad det betydde.

”Mamma, det är vi”, sa hon lågt samtidigt som hon knackade lätt på dörren. ”Vi har kommit för att fira jul.”

Hon upprepade orden, om och om igen. Högre.

Vinden blåste upp ett moln av snö över henne.

Bilmotorn gick fortfarande, men hur länge till? De hade varit nere på det röda en stund nu.

Natten var mörkare än hon någonsin sett den, stjärnorna var kalla nålstick en miljon år från dem.

Men så, en skymt av ett ljus inifrån. Egentligen inte mer än en suddig aning om ljus. Först en gång. Och sedan igen.

Hennes mamma bar en lykta nedför trappan, närmade sig dörren. Hon gick knappt att känna igen, insvept i många lager kläder och iklädd ett slitet ansikte. Men det var hon och hon höll i julens ljus.

 

Julen 2013 – Julefrid

Vad önskar sig alla barn till jul?

Massor av julklappar

Vad önskar sig alla vuxna till jul?

Att ta sig fram till julafton i ett stycke

 

December tassar orubbligt fram

Nattsvarta morgnar,

skymningsljus mitt på dagen

Ljus glimmar i nyputsade fönster,

lampor skiner från buskar och flaggstänger

Frid och väntan på något som ska komma

 

Nej.

Väntan är ljug. Frid också. Det är ett maratonlopp.

 

Önskelistor och lappar i spretande högar på köksbordet

Luciatåg på dagis, julfest på skolan

Julfest på jobb med 80-talstema, yo-ho

Jullöpning och man får gärna komma utklädd, men det är givetvis inget tvång

Insamling till fröknarna, fotbollstränarna och fan och hans moster

Julbord, glöggmys, grötfrukost och PEPPARKAKOR

 

Julmusik i alla affärer, White Christmas och Helga natt

Personalen borde få extra betalt för att jobba där

Vi andra borde få betalt för att handla där, för att vistas där

Och så, ja just det, JULKLAPPAR. Till fan och hela hans släkt

Ska vi inte dra ner på det i år?

säger vi till varandra innan det drar iväg

 

Ämne: Julfesten

Kära föräldrar,

Det är vi som är julfikagruppen. Hör av er och berätta vad ni kan bidra med.

Många kramar från Stina

 

Hej Stina,

Jag ser att det bara är lussebullar kvar på din lista. Jag kan baka 50 stycken. Ja, visst ska det bli kul med julfest.

Hälsar Lotta

 

Var är lådan med batterierna i? Den brukar väl stå här någonstans? Eller där?

När blev lucialinnet så kort? Och skrynkligt? Och smutsigt?

Måste tvätta, stryka, köpa glitter, köpa batterier, köpa tärnljus, måla om huset och bli lyckligare

Måste hinna klart rapporten på jobb, åka till mötet i Stockholm, gå på workshopen, göra avtryck

Och tänk bara så skönt att ta tag i alla gamla surdegar innan jul,

det gäller att passa på så att det är rensat till det nya året

 

Ungarna snorar, hostar ihållande halva natten

Jag glömmer julpysslet på fritids och är världens sämsta mamma

kommer tio minuter innan det är slut och bara röda flirtkulor finns kvar

Panikbeställer julkort. Nätjulklappar till alla. Fram med Visa-kortet. Klick, klick.

Exklusiv salami till svärfar, kokbok till svärmor, en annan kokbok till mamma

whiskey till pappa, teknik till mannen och alla världens leksaker till barnen

 

Tiden stannar mitt i natten. 02:14. Flyger upp ur sängen.

Kaskadkräkningar berättar att magsjukan har flyttat in i huset

Byter lakan, tröstar, håller pannan och kör igång tvättmaskinen

02:54 nya kräkningar. Och 03:35. Och 04:10.

Byter lakan, tröstar, håller pannan och lägger smutstvätt i en stor hög på golvet

Badar i handsprit, sväljer tio vitpepparkorn hela och sedan tio till, för säkerhets skull

 

Ämne: Julfesten i morgon, så tråkigt

Hej alla härliga föräldrar,

Jag måste med kort varsel åka till London på ett mycket viktigt möte i morgon och kommer tyvärr inte att kunna vara med på julfesten. Lotta, du kan väl vara snäll att baka 50 lussebullar till. När du ändå är igång.

Kramisar Stina

 

Hej Stina,

Jag har faktiskt inte möjlighet och dessutom blev Adam sjuk i natt, vinterkräksjuka. Kan ingen annan?

/Lotta

 

Hej Lotta,

Nej, ingen annan kan. Tack för att du fixar det ändå. Du är en pärla.

Kramelikram Stina

 

Nej, jag är inte någon jävla pärla. Långt därifrån

Jag är ett utarbetat vrak som vinglar fram efter vaknatten

Mamma, när ska du göra dina goda lussebullar till julfesten?

Nästa år, men det kan jag inte säga till de stora ögonen som tittar på mig

Den blivande tärnan skuttar ut från köket och jag dunkar pannan i ett köksskåp. Hårt och med vilje.

Sedan plockar jag ut ur kylen, ägg, kesella, mjölk, smör, jäst

 

Känner efter med hela kroppen, kniper det i magen?

Nej, det brukar alltid ta några dagar för bacillerna att utvecklas

Vet med supersäker övertygelse att vi alla kommer ligga och kräkas inom två dagar

Räknar på fingrarna, kommer vi att klara julen, kommer alla hinna bli friska till julafton?

Så här är det att ha barn i skolåldern, alla vet att magsjukorna färdas från klass till klass,

från det ena barnet till det andra, från en familj till en annan, det hör till

 

Stannar upp med jästpaketet i handen. Funderar, överväger, planerar

Tar en liten skål och jästpaketet och går till teven

Adam ligger slapp och blek framför sjungande och dansande möss med tomteluvor

Han assisterar så gärna i köket, tycker speciellt mycket om att baka

Jag hjälper honom att sätta sig upp och lägger jästpaketet i hans hand

Vill du göra lussebullar med mamma?

 

Ämne: Tack för julfesten

Hej alla föräldrar,

Så bra det blev i går. Tack allihop, speciellt Eskils pappa som bidrog med de viktiga servetterna och papptallrikarna och Majas mamma som köpte två lådor clementiner. Jag hoppas att ni tyckte om mina lussebullar.

God jul på er alla önskar Lotta

Annonser

7 thoughts on “Julnovell”

  1. torafgreve said:

    Det där påminner om den gången jag var utan el i tre månader då en grävmaskin på en byggarbetsplats grävde av elkabeln. Mitt hus var längst ut och låg ensligt. Det hände flera gånger, så till slut sade jag upp elabonnemanget tills april, när de var färdiga med att gräva. Att familjen tog sig till mormor var nog bra, man är bättre rustad att klara av civilisationsbrott när man bor ensligt och troligtvis har vedspis. Jag hade turen att bo vid Stavangers färskvattenresurs, det var bara att gå ner och fylla hinken med vatten. Dvs i februari fick jag slå hål på isen för att komma åt det.

  2. Vilken historia, Tora! Och vilken upplevelse! Själv har jag aldrig varit utan el någon längre period, men el fyller min vardag, eftersom jag jobbar på E.ON. Ibland funderar jag över hur det skulle vara om all el försvann. Hur många dagar skulle det ta innan samhället bröt samman fullständigt? Enligt andra som vet och med uppbackning av min fantasi – inte speciellt många dagar.

  3. torafgreve said:

    Jag har sätt någon vetenskaplig kommentar om det där, högst 14 dagar, tror jag. Men jag tror innovativa människor som kanske är vana vid primitiva förhållanden snabbt skulle kunna fixa en smula civilisation i det lilla igen. Det skulle kunna växa fram en mera försynt civilisation ur ruinerna, en som inte tanklöst brukade för stora resurser. Jag vet att jag har kunskap att kunna klara mig och kanske en liten flock. En försmak får vi ju på Livastöl, stugan i fjället med 1880-talsstandard, eller den högre liggande Sandvassbu. Det finns en del exotisk teknologi att bruka under dylika förhållanden. Jag har botaniserat på Coolstuff och hittat steampunkiga smågrejor som kan underlätta för 1880-talsstandarden. Man kan även slippa utedassen. En Chimp och en Gorilla, så har du både solceller och batteri att lagra el i. Sussen fungerade hur bra som helst på Sandvassbu, både att skriva på och visa långfilm. Då grannen passerade i roddbåt med ett oskyddat wifi, kopplade Sussen genast upp sig till internet. Jag har sladd till både Sussen och Dellen till solcellerna. Det finns ett dygn där vi ska slå ifrån all el och leva utan. Då brukar jag köra solceller. Alla norska turistföreningsstugor har solceller, även om högspentledningarna passerar precis utanför. Jag är datornörd, och vill inte vara utan, även om jag får ta till exotiska medel för att kunna hålla mina datorer vid liv. Det är rätt häftigt att sitta i totalt mörker under dygnet utan el och se Sussens blå skärm som det ända som lyser av el i alla lägenheter.

  4. Ja solceller är nog en del av framtiden. Det spekuleras redan nu i att det kommer att vara högre status att ha solceller på villan än en vräkig ny bil på uppfarten i framtiden. Känns vettigt, tycker jag.
    Fjorton dagar är nog någon bortre gräns för ett rejält sammanbrott i en modern civilisation. Tänk bara på alla de som inte har fylld kyl och frys. Efter någon dag behöver de handla. Fast korten fungerar inte och kontanter har ingen längre. Om stat/kommun inte kan stötta tror jag att det kan gå snabbt utför. Hmm, det är intressanta tankar när man som jag gillar att skapa världar och speciellt då dystopiska sådana. Vi får diskutera vidare nästa gang vi ses!

  5. torafgreve said:

    Kyl och frys lägger av och maten ruttnar. Under kriget (andra världskriget) satsade folk på konserver och torrmat. Vi hade gård med rotsaker och frukt och dessutom kor, även om tyskarna gjorde sitt bästa för att äta upp dem. Till slut tog korna kalvarna och gömde ute i naturen var gång de såg den svarta uniformen på en SS-man. Vi diskuterar vidare när vi träffas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s