Varje år skriver jag en julnovell, det är min julklapp till mig själv, mitt eget julmys. Nedan kan du läsa den senaste novellen, från 2022. God jul!
Julnovell 2022 – Vad körsångaren såg i juletid
Det är ingen som vet vad vi faktiskt ser, tänkte mannen när han slog upp körpärmen bräddfull med julnoter och vände uppmärksamheten mot körledaren framför honom. Hon höjde armarna och slog in kören. Körens röster blandades i fyra stämmor, följde pianot och lekte tafatt med cellon. Så kom fiolen in och sedan flöjten. Tonerna steg mot kyrkans höga välvda tak, fyllde den ner till sista bänkraden och skälvde runt de levande ljusen. En stjärna lyser så klar, sjöng kören. Ja, nog skimrade juleljusen i all sin prakt i den fyra hundra år gamla kyrkan.
Han hade sjungit i kör i hela sitt liv. Först barnkör och sedan efter målbrottet i både manskör och blandad kör. Han hade stått framför många olika åhörare, i många olika sammanhang. Vid majbålet, i kyrkan till allhelgona och påsk, vid begravningar och sommarfester. Efter alla dessa år var det fortfarande julens sånger som han tyckte bäst om, ja vissa tunga år hade de varit det enda som kunnat locka fram julkänslan i bröstet på honom.
Alla dessa åhörare och ingen som visste vad han såg. Givetvis tittade åhörarna på körsångarna när de lyssnade på musiken som framfördes. Säkert la de märke till vem som kunde sångerna utantill och vem som behövde titta mycket ner i noterna. Att komma in fel i en insats både syntes och hördes. Förmodligen uppskattade åhörarna när kören log eller visade andra känslor i musiken eller när de skrattade till när körledaren sa något skämtsamt. Men han var ganska säker på att de inte tänkte på att han och de andra i kören också såg dem.
Kanske trodde de att det var som på teatern, där starka strålkastare skapar ett rum av scenen och lämnar salongen och alla som sitter i den utanför i fullständigt mörker. Inget kunde vara mer fel, för framifrån altaret hade kören uppsikt över hela kyrkan, ända till de enorma portarna längst ner.
Han tänkte att han nog hade sett det mesta som körsångare. En ensam tår på en rynkig kind under Härlig är jorden. Barn som inte kom till ro och som bars fram och tillbaka längst bak i kyrkan, ibland somnade de i föräldrarnas famn. Andra barn som sprang mellan bänkraderna så att det lät som åska över trägolvet fram tills föräldrarna insåg att de nog faktiskt fick återkomma om några år, när springet i benen hade mattats av. Ett huvud som lutades mot en axel, en innerlig blick mellan två vänner när favoritstycket spelades. Ja, han hade sett mycket.
Församlingen inbjöds att sjunga med i Julen är här. Genast glittrade ögon och ivriga händer tog fram programmet för att läsa texten. Kyrkan fylldes av fler stämmor än tidigare och han såg glädjen i att få sjunga med i åhörarnas ansikten, samma sångglädje som han kände vibrera inom kören.
Längst bak öppnades porten och ett yngre par kom in. De såg sig om, viskade något till varandra och valde till slut två ledig platser på en av de sista raderna. De tänkte säkert att alla ryggar var vända mot dem och att ingen såg dem släntra in. Men han såg dem i ögonvrån, samtidigt som han sjöng The Christmas song.
I körstyckena gav han körledaren full uppmärksamhet och brydde sig så lite som möjligt om åhörarna. Det gällde att hänga med i nyanser, att se till så att sluttonerna blev exakt så långa som de skulle vara. Allt detta visade körledaren med händer och ansikte. Ja, ibland talade hela hennes kropp till kören, som när de skulle ta i alldeles speciellt i ett mäktigt fortissimo.
Åsynen av ett par slutna ögon och ett ansikte som uttryckte största koncentration i ett vackert solo och de som hade så bråttom att komma ut före alla andra att de gick under sista stycket, ibland till andras förtret. Ja, han hade sett dem alla. Bäst tyckte han om åhörarna som log och vickade på huvudet i takt med musiken. Den oemotståndliga lyckan som tonerna gav dem hoppade över till honom som en gnista från en brasa och värmde hans hjärta. Värst var sorgen vid begravningar, den hårda vetskapen att livet en dag tar slut som spred sig från de sörjande till sångarna. Då gällde det att koncentrera sig på nästa ton och nästa. Inget annat, bara nästa ton.
I just den här kyrkan var bänkraderna höga och sikten skymdes av både pelare och predikstol, men ändå kunde han se hur ögon lystes upp när de hörde de första mjuka tonerna i Jul, jul, strålande jul. Han visste att det var mångas julfavorit. Det var en kvartett som sjöng, stämmorna var skört vackra, i kyrkans högtidliga rum lät de som änglaröster. Han tillät sig själv att drömma sig bort till julen. Knappt en vecka kvar nu, nog skulle han hinna med både kavringen som han alltid bakade och sillen som frun inte kunde leva utan. Julklapparna var han nästan klar med, det kändes skönt. Barnen skulle komma hem och de skulle fira tillsammans allihop, han kände att hjärtat svällde av tacksamhet för det och för musiken han nu fick lyssna till.
Men vad var det? En rörelse fångade hans blick, det såg faktiskt ut som om någon var uppe på herrskapsläktaren. Jo, för den här kyrkan var fascinerande, byggd av traktens herrar och med en inglasad herrskapsläktare högre placerad än predikstolen. Snacka om övertydlig symbolik, han undrade stilla vad prästen hade tyckt om det när det begav sig. Men han visste att det inte var någon på herrskapsläktaren idag och att dörren dit som vanligt var låst.
Han kisade lite för att upptäcka vad som rört sig. Kanske var det bara en mal som fladdrat förbi? Det hade hänt en gång när han lyssnat på jordens längsta predikan under en midnattsmässa, då hade en, som det uppfattades av honom själv och andra som satt i närheten, enorm nattfjäril vaknat från sin sömn och störtat ner från sitt gömställe i ett valv. Flera gudstjänstbesökare hade med ett ryck vaknat upp ur den stilla slummern efter all den goda julmaten och själv hade han lett åt vad ett litet, litet djur kunde ställa till med.
Nej, det var ingen nattfjäril, men väl något betydligt större som skymtade bakom de vackra gamla glasrutorna. En skugga som sakta tog form, växte sig mörkare och fick konturer. Häpen såg han en liten flicka tona fram, en tös på kanske åtta år med flätor, allvarligt ansikte och en duvblå cape. Hennes ansikte var en blek, avlägsen oval, samma färg som en måne bakom en tunn slöja moln. Hon såg ut som någon från en annan värld och med en rysning insåg han att det var just så. Han visste att sångarna sjöng om glans över vita skogar, men han hörde knappt musiken längre, för all hans uppmärksamhet var riktad mot flickan.
Hon lutade sig mot de små fönsterrutorna och såg ut över kyrkan. Hennes blick vandrade över bänkarna och den lilla näsan trycktes mot glaset. Han märkte direkt när hennes blick stannade och tänkte att hon fått syn på något intressant långt ner i kyrkan. Hela hennes uppsyn blev ivrig, på något sätt rann livet tillbaka i hennes tunna kropp. Hon var förtrollande och han kunde inte ta ögonen från henne.
Så hördes fiolen spela en ny låt, ensam under valven. Tonen var stolt och förtrolig, den vackra melodin trängde in i hans själ utan att han kunde värja sig. Trots att ingen sjöng hörde han texten han sedan många år kunde utantill i huvudet. … och blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag. Jo, precis som betraktaren i Koppången befann han sig nog också i ett gränsland mellan natt och dag, någonstans mellan nu och då.
Han var nyfiken på vad som fångat flickans blick och följde den till en bänk där en familj satt. Mamma, pappa, en liten en på några år och en pojke som nog kunde vara i flickans ålder. Pojkens ansikte lystes upp av det levande ljuset som omgivet av glas satt precis vid dörren till bänken. Lågan fladdrade varm och vacker över honom och fick ögonen att tindra. Körsångaren hörde texten inom sig: vi är fångar i tiden, som ett avtryck av en hand och tänkte att det kanske inte alltid var så.
För han såg den tydligt nu, bryggan mellan då och nu. Pojken tittade upp mot flickan och höjde sakta handen för att vinka mot henne. Ett leende spred sig över flickans ansikte och hennes hand återgäldade hans hälsning. Nej, de här barnen var inte fångar i tiden, trots att de så tydligt inte levde i samma tidsålder. De var faktiskt här båda två just i detta nu.
Cellon gjorde fiolen sällskap och körsångaren visste att tiden på något sätt hade stannat. Eller hade den upphävts? Alla gränser hade i varje fall suddats ut och de två som egentligen inte kunde träffas gjorde miner och skrattade tyst åt varandra, på barns rättframma sätt. Var det musiken som framkallade det här? Eller magin i den annalkande julen? Det hade egentligen ingen betydelse, för han visste att det var ett litet julmirakel som han såg.
Hjärtat växte sig stort och skälvande i hans bröst och han fick svälja hårt ett par gånger för att tårarna inte skulle bryta fram. Inte kunde han, vuxna karln, stå här och gråta i kören inför alla människor. Men inom honom flödade alla känslorna fritt, vilt och skönt.
När låten gick mot sitt slut tonade flickan sakta bort framför hans ögon, till sist var det bara en liten rökpust kvar, som långsamt upplöstes i tomma intet. Han förstod att pojken såg samma sak, för hans leende dog ut och han såg förvånad ut. Inom sig höll körsångaren kvar en av raderna i sången: det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt.
För det hade hänt. Körsångaren hade ju sett det.
Ping: God jul med årets julnovell! | Sofie Berthet
Det där påminner om den gången jag var utan el i tre månader då en grävmaskin på en byggarbetsplats grävde av elkabeln. Mitt hus var längst ut och låg ensligt. Det hände flera gånger, så till slut sade jag upp elabonnemanget tills april, när de var färdiga med att gräva. Att familjen tog sig till mormor var nog bra, man är bättre rustad att klara av civilisationsbrott när man bor ensligt och troligtvis har vedspis. Jag hade turen att bo vid Stavangers färskvattenresurs, det var bara att gå ner och fylla hinken med vatten. Dvs i februari fick jag slå hål på isen för att komma åt det.
Vilken historia, Tora! Och vilken upplevelse! Själv har jag aldrig varit utan el någon längre period, men el fyller min vardag, eftersom jag jobbar på E.ON. Ibland funderar jag över hur det skulle vara om all el försvann. Hur många dagar skulle det ta innan samhället bröt samman fullständigt? Enligt andra som vet och med uppbackning av min fantasi – inte speciellt många dagar.
Jag har sätt någon vetenskaplig kommentar om det där, högst 14 dagar, tror jag. Men jag tror innovativa människor som kanske är vana vid primitiva förhållanden snabbt skulle kunna fixa en smula civilisation i det lilla igen. Det skulle kunna växa fram en mera försynt civilisation ur ruinerna, en som inte tanklöst brukade för stora resurser. Jag vet att jag har kunskap att kunna klara mig och kanske en liten flock. En försmak får vi ju på Livastöl, stugan i fjället med 1880-talsstandard, eller den högre liggande Sandvassbu. Det finns en del exotisk teknologi att bruka under dylika förhållanden. Jag har botaniserat på Coolstuff och hittat steampunkiga smågrejor som kan underlätta för 1880-talsstandarden. Man kan även slippa utedassen. En Chimp och en Gorilla, så har du både solceller och batteri att lagra el i. Sussen fungerade hur bra som helst på Sandvassbu, både att skriva på och visa långfilm. Då grannen passerade i roddbåt med ett oskyddat wifi, kopplade Sussen genast upp sig till internet. Jag har sladd till både Sussen och Dellen till solcellerna. Det finns ett dygn där vi ska slå ifrån all el och leva utan. Då brukar jag köra solceller. Alla norska turistföreningsstugor har solceller, även om högspentledningarna passerar precis utanför. Jag är datornörd, och vill inte vara utan, även om jag får ta till exotiska medel för att kunna hålla mina datorer vid liv. Det är rätt häftigt att sitta i totalt mörker under dygnet utan el och se Sussens blå skärm som det ända som lyser av el i alla lägenheter.
Ja solceller är nog en del av framtiden. Det spekuleras redan nu i att det kommer att vara högre status att ha solceller på villan än en vräkig ny bil på uppfarten i framtiden. Känns vettigt, tycker jag.
Fjorton dagar är nog någon bortre gräns för ett rejält sammanbrott i en modern civilisation. Tänk bara på alla de som inte har fylld kyl och frys. Efter någon dag behöver de handla. Fast korten fungerar inte och kontanter har ingen längre. Om stat/kommun inte kan stötta tror jag att det kan gå snabbt utför. Hmm, det är intressanta tankar när man som jag gillar att skapa världar och speciellt då dystopiska sådana. Vi får diskutera vidare nästa gang vi ses!
Kyl och frys lägger av och maten ruttnar. Under kriget (andra världskriget) satsade folk på konserver och torrmat. Vi hade gård med rotsaker och frukt och dessutom kor, även om tyskarna gjorde sitt bästa för att äta upp dem. Till slut tog korna kalvarna och gömde ute i naturen var gång de såg den svarta uniformen på en SS-man. Vi diskuterar vidare när vi träffas.
Ping: God jul med ny julnovell! | Sofie Berthet
Ping: God jul med årets julnovell – I stallet | Sofie Berthet
Ping: God jul med årets julnovell 2018 | Sofie Berthet
Och nu fungerar länken till julnovellen som den ska! WordPress fick någon sorts julhicka …
Jag hittade den via många olika steg, tack! Gott nytt år!
Gott slut och gott nytt år tillbaka!
Ping: God jul med två julnoveller | Sofie Berthet
Ping: Dags för årets julnovell! | Sofie Berthet