Påsken är nästan över och jag har bade hunnit äta ägg och rensa bort några ton ogräs från min trädgård. Och så har jag hälsat på i Novas värld, i Skateholm. Havet och stranden visade sig från sin allra bästa vårsida med femton grader i solen och knappt någon vind alls. Det var precis lika ljuvligt som på bilden! Och nu ska ni få besöka Nova, i utdraget nedan inser Nova att hon är kär i Alex. Jag skickade min ungdomsroman Novas tid till förlag för några månader sedan. Det har blivit ett par refuseringar, men nu i veckan visade ett förlag intresse. Och ytterligare en handful förlag har inte svarat än. Håll tummarna för mig och Nova!

Jag var inte känd för att sätta in disken fint i diskmaskinen och mamma brukade ofta klaga på mig. Men nu försökte jag skärpa till mig och sköljde noga av alla tallrikar och bestick innan jag satte in dem på rätt plats. Jag var fullt koncentrerad på hur disken skulle ordnas när Alex oväntat tog ett stort steg bakåt från köksön och höll på att trampa rakt in i diskmaskinens öppna lucka.

”Akta!” ropade jag, samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att hindra Alex från att tappa balansen och falla baklänges över porslinet. I ren reflex satte jag händerna mot hans ryggtavla, lite lägre än hans skulderblad och tryckte till. Jag försökte fånga upp honom, få honom att ta ett steg framåt, att ändra riktning. Jag kände den mjuka, oändligt lena t-shirten under händerna, jag kände hur värmen från hans kropp strålade genom det tunna tyget, djupare och mer intensiv än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag kände musklerna under hans hud, de rörde sig och spändes när han försökte återfå balansen. Jag kände tyngden från hans kropp och sedan hände något. Mina armar var inte viljestyrda längre. Händerna hade tagit över och levde ett eget liv. Jag såg hur min ena hand flyttade sig nedför hans rygg, hur den anpassade sig till hans fallande rörelse och hur den ville, nej, hur den krävde att få röra vid mer av honom.

Jag noterade att fallet var avvärjt och att Alex återfick balansen. Händerna verkade inte bry sig om detta alls, utan följde sin egen rörelse. De gled nedför ryggen på honom, ville röra mer vid honom. Ville vara nära. Det hela var över på några sekunder och innan händerna nådde byxlinningen slet jag dem åt mig och var återigen i besittning av dem.

”Där hade jag tur! Jag hade ju kunnat paja hela luckan. Eller få en kniv i ryggen.” Alex tog tag i min ena arm, som för att tacka. Min hand härmade hans rörelse och under några sekunder höll vi i varandra samtidigt som vi skrattade.

Jag tittade på Alex, men såg inga frågor i hans ögon. Han såg precis ut som tidigare. Hade han inte märkt något? Mitt skratt var dock både längre och gällare än nödvändigt.

Mina händer hade talat om något för mig, när de av egen vilja smekt Alex rygg. De hade gjort mer än att tala, de hade rentav skrikit till mig. Alex, hade de vrålat. Och jag förstod att jag ville vara nära Alex. Jag ville röra honom. Jag ville bli berörd av honom. Jag ville så mycket mer. Jag insåg, där i köket bredvid diskmaskinen, att jag var förälskad i honom. Glödande och brinnande förälskad.