Etiketter
Att bygga världar är något som jag älskar. Något av det bästa med att skriva. Jag bestämmer själv hur mina världar ska se ut: nutida, framtida, dåtida. Och vilka personer eller varelser som ska bebo dem: pälsvingar som lever i träd, tonåringar med speciella gåvor eller en helt vanlig familj. Sedan är det dags för action!
Världen skapas när invånarna rör sig i den valda miljön och interagerar med varandra. Mitt jobb är att presentera det hela så trovärdigt som möjligt. En stad där alla vistas inne låter som dålig science fiction. Men om jag förklarar vad det beror på och i korta scener berättar hur människorna lever i vardagen blir det plötsligt nästan normalt. Läsaren tror på världen. (Bortom inomhus, min novell som jag refererar till här, kommer för övrigt ut i antologin Maskinblod 3 till hösten!). Världsbyggande är svårare och med komplext i science fiction- och fantasyböcker, men jag vill påstå att man behöver bygga världar oavsett vilken typ av texter man skriver.
När man är så förtjust i att skapa världar som jag är blir man lätt kritisk. Jag funderar länge på mina världar och söker ständigt efter logiska luckor, dvs revor i världsbyggandet som gör att världen inte är trovärdig. Tyvärr gör jag samma sak på min fritid, när jag ser en film eller läser en bok. Därför hade jag svårt att slappna av när jag såg Divergent häromveckan.
Jag tyckte mycket om Divergent när jag läste den. Jag tycker att Veronica Roth har lyckats utmärkt i sitt världsbyggande och jag köper fullständigt hennes dystopiska Chicago. Men när jag såg filmen stördes jag av logiska luckor. Huvudpersonen Beatrice går exempelvis runt i den till synes välordnade staden där alla rör sig lätt robotlikt och får höra att de tappra måste finnas där för att bevaka samhället, annars hotar kaos. Men hur kan kaos bryta ut? Var finns hotet? Inte i de robotliknande människorna i alla fall! Här hade filmskaparna kunnat vara mer noggranna. Då hade jag trott på världen. I stället satt jag i två timmar och retade mig på att filmskaparna inte gjorde Veronica Roths värld rättvisa.
Jag har hört någon säga att Divergent-filmen är en värre kalkon än Plan nine from outer space. Synd på en bra bok.
Hehe. Nu har jag inte sett den filmen, så jag kan inte jämföra. Och kalkon skulle jag inte kalla den. Men det är helt klart så att man inte har utnyttjat boken Divergents fulla potential. Och det är synd, för det hade kunnat bli mycket bättre! För att jämföra med en annan young adult-kombo med film och bok: Hungerspelen lyckades mycket bättre med världsbyggandet. Där tyckte jag till och med att filmen tillförde extra dimensioner som jag inte hade hittat i boken.