De senaste tio dagarna har jag jobbat så mycket med Tunnlar och Dimensioner att jag inte har haft tid att skriva här. Och allt är Händels förtjänst.

Helgen innan påsk sjöng jag och min kör Händels Messias, en fantastisk och mäktig upplevelse. Och mitt under en av repetitionerna öppnades mitt kreativa rör och jag fick en massa idéer om hur jag skulle fortsätta och avsluta Tunnlar. För jag stod faktiskt och stampade, kom inte vidare i skrivandet.

Jag tänker att det finns ett kreativt rör mellan min mage, där alla idéer finns, och mitt huvud, där idéerna blir till ord. När jag är stressad eller trött krymper röret till knappt ett sugrörs diameter och inte en enda idé kan ta sig upp till mitt medvetande. Men när jag går in i kreativt ”mode”, ja då forsar idéerna fram genom röret, de riktigt trängs för att nå fram till mig. På min skrivarkurs för barn och ungdomar brukar jag tala om att det sitter små vättar i magen som kastar upp idéer. Ju fler idéer man tar emot, desto gladare blir vättarna. Och så producerar de ännu fler idéer.

Den stora frågan är ju givetvis hur jag når det kreativa tillståndet. Det är både enkelt och svårt. Det handlar för min del om att göra andra saker än att skriva, sådant som ger mig nya intryck eller tillåter min tänkande, kalkylerande hjärna att slappna av så att intuitionen och fantasin får komma till tals. Promenader, viss träning och sång fungerar för mig. Och en massa andra tillfällen, som dock är svårare att förutse och därför mer svåranvända. Oavsett metod krävs en lagom kombination av vilja och mental avslappning för att vättarna ska jobba för mig.

Sång är som sagt jättebra för skrivandet. Speciellt Händel, verkar det som. Under de tre dagarna som följde konserten skrev jag nästan trettio sidor på Tunnlar. Och sedan startade jag sista korrekturet på Dimensioner också. Händel äger.