Nej, man ser inte på bilden att det blåser. Men tro mig, det blåste verkligen på Island, där jag var förra veckan. Så mycket att 18 kilos resväskan lyfte från marken, så mycket att benen ibland trasslade in sig i varandra när man gick. Och så regnade det och snöade lite. Och solen sken. Alla väder, nästan samtidigt. Eller som islänningarna säger: tycker du inte om vädret – vänta 5 minuter.

Jag såg gejsrar, vulkaner, en val (fast bara väldigt snabbt), vattenfall, varma källor, fina islandshästar och massor av butiker med isländska varor och souvenirer med hutlösa priser. Och mycket annat.

Och så såg jag den isländska naturen. Som bilden ovan. Tänk att det här var utsikten från mitt hotellfönster. Inte illa, eller hur? Naturen tog andan ur mig, på riktigt. Det karga, blåsiga, vackra, trädlösa, bergiga landskapet. Och havet, som ständigt bytte skepnad, men som hela tiden varnade för sin storhet, sin vildhet. Klart att man blir inspirerad av sådant. Och börjar fundera över hur man som människa lever i den här miljön. Och börjar fundera på vilken typ av berättelse man skulle kunna skriva in den här typen av miljö i.