För några veckor sedan var jag med i en artikel i Sydsvenskan, på temat fantasi (Fantasin blir större när den delas med andra). Det var riktigt spännande att fundera runt fantasin och formulera vad den betyder för mig. Jag kom såklart fram till att den betyder mycket för mig. Utan den skulle ju inga böcker alls bli skrivna. Dessutom skulle mitt liv vara väldigt tråkigt.

Men ibland inser jag att fantasin tar för stor plats i mitt liv. Som nu, när min trädgård utsätts för en mindre invasion av pantersinglar. Har ni stött på sådana än? Nej, det hade inte jag heller, tills för en vecka sedan. Då dök de första upp, på mitt hus. Jepp, PÅ husväggen kröp de, den ena efter den andra, kladdiga och kamoflagefärgade. Mannen fick rycka ut, men när de kvällen efter gjorde en ny framryckning kavlade jag själv upp ärmarna och såg till att de förpassades till snigelhimlen. För även om de sägs vara mindre aggressiva än mördarsniglarna kommer de i grupp och är både längre och fler än sina kusiner. Det är helt enkelt pantersniglarna eller jag.

Men de fortsätter att komma. Och väljer placeringar som får hjärtat att nästan sluta slå, som häromkvällen: precis intill dörrhandtaget när jag kommer hem efter en kvällsrunda med vovven. Det var väl då någon gång som min fantasi spann iväg. Sniglarna var en invasion. En del av en konspiration. Snart kommer den superstora ledarsnigeln att följa, den som kommer att sluka hela min bil. Eller mitt hus. Jag kan se slemmet som rinner ut på gatan, se hur sniglarnas käkar tuggar när de kryper efter varandra på rad …

Min hjärna spelar upp olika undergångsscenarion med sniglar i huvudrollen. Tack för det, fantasin.

Note to myself: tvätta fötterna eller sätt på ett par skor nästa gång jag blir fotad i trädgården en sommardag av en tidning. Jag försöker intala mig att det ser bohemiskt ut med gråa fotsulor, men …