Nu har nästa del i Storgatan 12 kommit ut – Ringa 112! Den här gången blir Nora och barnen vittne till en bilolycka och Nora måste ringa 112 och hjälpa till vid olycksplatsen. Boken skrev jag under de varmaste veckorna i somras och det var faktiskt riktigt skönt och svalkande att då få tänka på hur Nora snodde en halsduk runt halsen och drog ner mössan djupt över öronen innan hon gav sig ut i vintern och hjälpte till vid olyckan.

Boken har fått ett jättefint omdöme från BTJ: Sofie Berthet har tiotalet titlar bakom sig, merparten lättlästa. I serien om Storgatan 12 finns berättelser i vilka samma personer återkommer, en familj bestående av mamma, pappa och två mindre barn. Mamman är från Marocko och pappan är från Sverige. Han jobbar som bagare. De träffades i Paris där hon jobbade som civilingenjör. I Ringa 112 utspelar sig dramatiken vid ett övergångsställe där mamman just passerat med barnen (väl försedda med reflexer). Men personen som passerar strax efter är inte lika väl rustad, och blir påkörd av en bil vars förare inte uppmärksammat honom, varpå mamman tvingas ingripa. Hennes roll blir att lugna den påkörde, samtidigt som hon även ger bilens förare sin uppmärksamhet (han befinner sig i chock) och larmar 112. Det är ingen lätt uppgift, och helst inte om man betänker att hon gör detta inför ögonen på sina barn. Men hon behåller lugnet. Senare på kvällen blir hon omhändertagen av sin man, som bjuder på kanelbullar. Sofie Berthet berättar lugnt och metodiskt med enkla lättlästa meningar, samt en fin vardaglig dialog. Här finns närvarokänsla och dramatik. Ett alldeles osökt, väl skildrat intermezzo. Lix tal 15 och lättlästnivå Small. Helhetsbetyg 4 av 5. Staffan Engstrand, BTJ-häfte nr 5/2021

Jobbar du förresten på Komvux och läser någon av böckerna om Storgatan 12 med dina elever? Jag gör gärna ett digitalt besök (eller ett klassrumsbesök när det är möjligt!) hos er och pratar om serien och om varför jag tycker att det är så viktigt och roligt att skriva de här böckerna. Och om hur jag upplevde att komma till ett land där jag knappt talade språket när jag var 19 år.

Som vanligt får min skrivarhund Malia posera med den nya boken. Den här gången känner du kanske inte igen henne? Hon är ju egentligen en mellanpudel, men just nu är hon så långhårig att det är svårt att se vilken ras hon tillhör. Så fort det blir varmare ska hon bli klippt men just nu får jag höra kommentarer som ”Är det ett gosedjur, en filt eller en hund?” Sagt av en kollega under ett Teams-möte som Malia gärna ville delta i genom att sitta i mitt knä.