Etiketter

,

 

Nu under våren skriver alla elever i årskurs 3, 6 och 9 nationella prov. Samtidigt förlorar en del barn glädjen att lära, för alltid. Barnen riskerar att förvandlas till ickeläsare och det är troligt att Sverige i framtida internationella jämförelser kommer att hamna ännu längre ner. Problemen kan härledas till Skolverkets missriktade försök att höja kvaliteten på undervisningen genom att mäta kunskap enligt förlegade normer.

Skolverket har beslutat att alla barn i årskurs 3, 6 och 9 ska genomföra nationella prov. Resultatet från proven ska fungera som ett stöd för läraren och bidra till likvärdig bedömning och betygssättning. Gott så. Men Skolverket har också beslutat att de barn som har dyslexi, vilket uppskattningsvis 5-8 % av befolkningen har, inte får lov att använda kompensatoriska hjälpmedel. Därför är exempelvis datorer med rättstavningsfunktion eller program som läser upp texten förbjudna under de nationella proven, trots att barnen dagligen använder dessa hjälpmedel för att klara av skolarbetet.

Det är som att genomföra ett prov i idrott och be den rullstolsbundne hoppa höjdhopp på samma villkor som övriga elever. Eller springa 800 meter. Minsta barn förstår att det är djupt orättvist att ta från en person med funktionsnedsättning nödvändiga hjälpmedel och be honom eller henne att prestera på samma villkor som andra. Men Skolverket förstår det inte.

Skolverket menar att de inte kan mäta hur bra barnet är på läsförståelse om inte barnet läser själv. Därför kan de inte få texten uppläst för sig. Har ryktet om ljudböcker ännu inte nått Skolverket? Att läsa med öronen är idag lika accepterat som att läsa med ögonen, det vittnar inte minst den ökande försäljningen av ljudböcker om. Skolverket är kvar i en pedagogik som sedan länge är omodern och har dessutom ett sätt att se på dyslektikerna som är skrämmande felaktigt. Det visar de genom att erbjuda dyslektikerna möjligheten att förstora texten som ska läsas. Okunskapen om dyslexi verkar vara total på Skolverket, för det är avkodningen av texten som ställer till bekymmer för dyslektikerna, inte storleken på bokstäverna.

Enligt skollagen ska utbildningen i den svenska skolan främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Men vilken lust att lära har ett barn som måste göra prov som inte är anpassade till barnets förmåga? Som blir lämnad framför ett papper där bokstäverna dansar runt utan att vilja bli lästa?

Ett sådant barn känner sig misslyckat. Utanför. Kanske till och med värdelöst.

Barn med dyslexi vet redan att de spelar på helt andra villkor än sina kompisar. De kämpar ständigt med att forma bokstäver till ord och ord till meningar. Varje dag. All vaken tid. De här barnen behöver inte tryckas ner ytterligare.

Risken är stor att de tappar sugen. Tappar lusten att läsa, lusten att lära sig. Och elever som inte är studiemotiverade kommer med största sannolikhet att prestera dåligt i kommande PISA-undersökningar. Sverige kommer då att hamna ännu lägre ner i rankningen.

Vad värre är, dessa barn riskerar att aldrig bli läsare. Barn som tappat lusten orkar inte investera mer av sig själv i läsningen. Böcker och texter kommer under resten av livet vara ett oöverskådligt hinder. Som vuxna ickeläsare hamnar de utanför i en mängd olika sammanhang i samhället. I de flesta sammanhang, faktiskt.

Glädjande nog går debattens vågor höga och flera forskare kritiserar Skolverkets beslut att förbjuda kompensatoriska hjälpmedel för dyslektiker. Föräldrar till barn med dyslexi protesterar upprört och kräver ändring. En del skolor förstår barnens situation och väljer att inte följa Skolverkets regler kring de nationella proven. Enligt en undersökning som TV4-nyheterna gjort svarade 24 av 325 rektorer att de tänkte trotsa Skolverkets anvisningar gällande förbud av hjälpmedel under de nationella proven. De tillåter därmed barn med exempelvis dyslexi att använda de hjälpmedel som de är berättigade till. Dessa skolor är hjältar och föredömen för andra. De ser bortom regelverket. De ser eleven.

Situationen är problematisk. Vissa skolor följer reglerna, andra följer sitt hjärta. Det innebär att proven blir rättvisa för en del, men långtifrån för alla. De nationella proven kan inte längre anses vara en grund för omdömen och betyg, eftersom alla barn inte genomför proven på samma sätt.

Skolverkets förtroende i den här frågan är förbrukat. Det är tid för självrannsakan och utvärdering. Gör om, Skolverket. Och gör rätt. Ge barn med dyslexi den chans att visa vad de kan i de nationella proven som alla andra barn får. Och säkerställ samtidigt att barnen i framtiden ställer sig positiva till lärande och läsning. Det vinner vi alla på.

Annonser