Jag hade tänkt skriva en ungdomsbok. Idén till boken har jag burit med mig länge. Mer än ett år. Och jag började göra research redan förra sommaren. Jag funderade ut karaktärer, skissade till och med av dem, läste in mig på ett nytt ämnesområde och började lägga upp handlingen. För några veckor sedan var jag redo att börja skriva.

Då dök en ny karaktär upp. Problemet var att hon inte tillhörde ungdomsboken. Hon tillhörde en barnbok, en helt annan historia. Först fick hon vara med på en skrivarstuga, jag tänkte att om jag lyssnar lite på henne blir hon nöjd och sedan kan jag fortsätta på min ungdomsbok. Jag skrev fem sidor om henne och tyckte att det räckte. Men nej. Den här tjejen är tolv år gammal och hon vill bestämma själv. Hon lyssnar inte på mig. Hon har en historia att berätta och hon vill göra det nu.

Kinatjejen kallar hon sig och hon har precis flyttat till Beijing tillsammans med sin familj. Hon upplever kulturkrockar och vänskapstrubbel. Hon har svårt att hitta sin plats. Men samtidigt befinner hon sig mitt i det stora äventyr som en flytt till ett annat land innebär.

Det lustiga med Kinatjejen-projektet är att det inte finns ett uns fantastik i berättelsen. Det är inte likt mig och det känns ovant att inte ha med den dimensionen. Men miljön i Bejing är så häftig att det nästan känns som att skriva fantastik. Att leva som expat i Beijing är något som jag har personlig erfarenhet av och i Kinatjejen kan jag använda mig av en del av de dråpliga situationer som upplevde under mina tre månader i Kina.

Förra veckan skrev jag nästan trettio sidor på manuset och igår jobbade jag igenom materialet med min handledare på Skrivarlinjen. Nu är jag redo att gå vidare med Kinatjejen och skriva resten av hennes berättelse. Jag hör att hon ropar högt och uppfordrande på mig just nu. Måste gå …

Kinatjejen bor förresten i huset ovan …