Etiketter

,

Spökhistoria 1

Idag firar jag Halloween med en egen spökhistoria som är illustrerad av Nathalie/John, en ung, begåvad tecknare som jag träffade på Kärleksfull Skrivarstuga på Malmöfestivalen. Stort tack för dina fina bilder, Nathalie/John!

Snöstormen

Det var med snön allt började. Kanske blir det också med snön allt slutar. Jag vet inte riktigt, för mitt huvud är så konstigt nuförtiden. Luddigt, som om tankarna fastnar någonstans långt därinne, vilar och väntar utan att komma fram till det som fortfarande är jag.

Jag älskade snön förut. Jag visste inget bättre än att vara utomhus i det vita. Jag dansade med stora blöta flingor som smälte på marken, jag rasade runt i snödrivorna, jag grävde tunnlar och kojor i snöhögarna. Jag var som vilket barn som helst.

Jag kommer ihåg att det snöade ofta. Men snön låg sällan kvar. Den kom och gick. De vuxna var glada när det var barmark, för vädret ställde till det för dem. Bilarna gled runt på vägarna och ibland kunde vi inte ta oss dit vi ville. Då satt jag i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Jag klistrade näsan mot den kalla rutan och kände hur det bubblade inom mig av glädje.

Vissa år syntes snön bara som vitt strössel på gräsmattan och det gick knappt att få en pulka att glida. I alla fall inte när min lillebror satt i den. Men vi försökte ändå, för vi ville leka vinterns lekar trots att vi bodde så långt söderut som det gick att komma i Sverige. Andra år förvandlade snön min vanliga värld till ett magiskt och fantastiskt vinterland. Jag stannade ute tills mina fötter domnade och mina kinder glödde mörkröda.

Nu är allt annorlunda. Nu är snön mitt fängelse.

Allt började en mörk februarikväll 1979. Vintern var den snöigaste på många, många år och vissa dagar gick det inte alls att köra på vägarna. Till och med snöplogarna fastnade i drivorna. Snövallarna var på sina håll flera meter höga och varje ny snöstorm byggde på dem ännu mer, både på höjden och på bredden. Det platta, öppna landskapet på Söderslätt lämnade fritt spelrum åt den vinande vinden och snön hittade hela tiden nya ställen att blida drivor på. Ingen snöälskande flicka kunde ha varit lyckligare än vad jag var den vintern.

Mamma rynkade pannan vid kvällsmaten. ”Det ser ut som om det ska bli snöstorm i morgon igen.

”Ska det?” Min röst bröts av förväntan.

Mamma log och skickade karotten med bruna bönor till mig. Jag la upp en stor portion och stack sedan gaffeln genom tre skivor stekt fläsk. Min favoriträtt till kvällsmat och så dessutom snöstorm i morgon. Jag högg nöjd in på maten.

”Då kan vi leka i snön!” Min bror tittade på mig med runda, busiga ögon. Han var fyra år yngre och ville alltid vara med mig.

Jag skrattade mot honom. Snöstorm betydde att skolbussen inte skulle kunna gå och att skolan var inställd. Vi skulle kunna göra snökojor hela dagen.

Mamma försökte se sträng ut, men det glittrade i hennes ögon. ”Vi får se i morgon.”

Nästa morgon vaknade jag tidigt. Jag huttrade när jag drog på mig mina kläder och tittade mot det mörka fönstret i vårt rum. Stormen rasade utanför och kall luft drog in genom ventilen i hörnet. Det luktade snö och frisk luft. Jag tog på mig en extra tröja. Min lillebror sov fortfarande, bara en brun hårtofs stack fram under det tjocka täcket. Jag stängde försiktigt dörren till vårt rum, så att han kunde sova en stund till. Om jag då hade vetat att det var sista gången jag såg honom hade jag vikt undan hans täcke och tittat på honom. Ja, jag hade kanske till och med väckt honom för att få en sovvarm lillebrorskram.

”Har de sagt något än?” frågade jag min mamma när jag kom ut i köket.

Hon skakade på huvudet och skruvade upp volymen på den lilla transistorradion på köksbordet. Varje snöstormsmorgon lyssnade vi på Radio Malmöhus för att ta reda på om buss ett i Anderslövs rektorsområde gick som vanligt. ”Vi får vänta till tio i sju, det är då de läser upp listan på inställda bussar”, sa hon och svalde en klunk kaffe.

Jag kröp upp på en stol och stoppade in fötterna under mig. Händerna höll jag kupade runt en rykande kopp varm choklad. När jag rörde om i den skvätte lite choklad över och bildade ringar på den röda vaxduken. Jag flyttade runt koppen om och om igen för att skapa ett mönster av böjar och cirklar. När mamma såg det reste hon sig tyst, hämtade en disktrasa och torkade upp kladdet. Jag fick en puss på huvudet innan hon satte sig igen. Långsamt tuggade jag på min limpsmörgås med smör och ost.

”Då har vi kommit till de inställda skolskjutsarna i Malmöhus län. Idag är de många.” Jag slutade tugga. En allvarlig röst började läsa upp de bussar som inte skulle köra på grund av snöstormen. Kommun för kommun, skola för skola. Jag lyssnade noga när han kom till Anderslövs rektorsområde. Rösten räknade upp bussarna.

”Men det var ju alla utom min!” Jag tittade förvånat på mamma.

Mamma lutade sig närmare radion och gjorde en rörelse med handen för att få mig att vara tyst. Men de inställda bussarna var avklarade och radiogubbarna började prata om något annat.

”Det var konstigt”, sa hon och tittade på mig. ”Jag kan inte förstå varför vägarna skulle vara bättre hos oss. Här plogar de inte så ofta som närmare stan.”

Jag nickade instämmande.

”Men om de inte nämnde ettan, ja då måste det vara så att den går och då blir det skola för dig. Vägarna är kanske bättre än det ser ut.” Mamma knäppte av radion.

”Men mamma …”. Jag protesterade, men hon reste sig upp från bordet.

”Det är lika bra att du ger dig av, för det kan ta en stund att komma upp till stora vägen.”

Jag klädde sakta på mig mina termobyxor, min rödvita täckjacka och den stickade mössan som gick att knyta under hakan. Den hade ett mönster av renar och jag älskade den, trots att den nästan var för liten för mig. Jag tog på mina tjocka lovikavantar. Mamma kom ut i hallen lagom för att vinka av mig. Hon snodde en halsduk runt min hals och strök mig hastigt över kinden.

”Se inte så sur ut, Helene. Om det är skola måste man gå. Så är det bara. Men om bussen inte har kommit om femton minuter kan du gå hem igen. Vi ses kanske om en liten stund igen.” Hon log mot mig och jag log motvilligt tillbaka.

Nu tänker jag att jag borde ha gett henne en kram och en puss. Men jag visste ju inte då att det var sista gången jag kunde krama och pussa henne.

Jag gav mig ut i snöyran. Vinden piskade snökorn i mitt ansikte. Jag vände ansiktet mot marken och försökte få upp halsduken framför munnen och näsan för att undvika att andas in snö. Det hade börjat ljusna och snöstormen var gråvit. Allt såg likadant ut, jag tyckte att det var som att färdas i en färglös öken. Om jag inte hade varit på väg till skolan hade jag nog tyckt att det var lite som ett äventyr. Snön var mjuk och pudrig och det gick inte att gå över drivorna. Jag forsade och snubblade stället fram genom dem, efter bästa förmåga. Det tog jättelång tid att gå till busshållplatsen vid stora vägen och jag var både kall och svettig när jag kom fram.

Spökhistoria 3

Länge, länge stod jag och spanade in i den virvlande snön. Där, kunde det vara bussens strålkastare som glimmade till? Men nej, inga bilar passerade. Inte ens snöplogen hade kört förbi på en lång stund, det kunde jag se på snödrivorna på vägen. Mina öron var lika bedövade som mina tår och min vänstra kind hade tappat känseln av de stickande snökornen. Jag fick med möda fram min vänstra handled och såg på min armbandsklocka med ponnyhuvud på remmen. Två minuter till, tänkte jag, sedan kan jag gå hem och dricka varm choklad.

Men då kom bussen. Bromsarna gnisslade när den stannade. Jag stapplade upp för de tre trappstegen och in i bussen. Jag orkade inte ens lyfta huvudet för att hälsa på chauffören, slängde mig bara på ett av de främsta sätena av sprucken galon.

Jag satte väskan bredvid mig på sätet, borstade bort snö från mina byxor och började linda upp den isiga halsduken från mun och näsa. Det var då jag märkte att något var fel. Två saker var inte som de brukade vara i bussen.

Det första var ljudet. Det var annorlunda, det lät helt enkelt inte som vanligt i bussen. Det mullrade i och för sig från motorn, men i övrigt var det tyst. Ingen pratade, skrattade eller skrek, ingen musik spelade på radion. Mina öron fylldes i stället av en onaturlig avsaknad av ljud. Det andra var temperaturen. Det var iskallt inne i bussen. I vanliga fall var temperaturen behaglig även de kallaste vinterdagar och jag knäppte alltid upp min jacka. Nu stod min andedräkt som ett kallt moln från min mun och sätet kändes hårt och isigt under mig.

Jag vände mig försiktigt om och såg mig omkring. Jag önskar så att jag hade lyft blicken redan innan, när jag gick upp i bussen. Kanske hade jag då haft en möjlighet att vända om.

Bussen var fylld av barn. Men inte de barn som brukade åka i min buss i vanliga fall, utan knäpptysta barn som såg konstiga ut. De hade alla lakansvita ansikten och blåa läppar. Deras ögon blänkte som om de var sjuka och hade feber. Barnen satt raka i ryggen på sina platser och stirrade framför sig. Ingen talade med någon annan. Ingen rörde sig.

Spökhsitoria 4

Till att börja med kände jag inte igen någon av dem. Men sedan såg jag att det några säten bakom mig satt en pojke som hade gått på min förskola för två år sedan. Pelle hette han. Jag hade trott att han hade flyttat hem till sin pappas släkt i Småland. Det var i alla fall vad fröken hade sagt. Jag höjde försiktigt handen och vinkade mot honom. Han reagerade inte. Det var som om han inte såg mig.

Många av barnen hade kläder som såg märkliga ut, byxor som man hade förr när man åkte skidor, lustiga mössor och virkade vantar. Längst bak satt tre pojkar som hade precis samma ljusa färg på håret. Kanske var de syskon. De var klädda i grova stickade tröjor och hade toppluvor på sig. Jag tyckte att de liknade barnen på Saltkråkan. De verkade inte märka att jag stirrade på dem. Jag lät blicken vandra över pojkarna och flickorna i bussen. Alla såg lika frusna ut, trots att de hade vinterkläder på sig. Alla såg lika sorgsna ut.

Jag tittade på barnen och de tittade tillbaka. Men ingen av dem blinkade eller rörde på sig. Jag trodde inte att de såg mig på riktigt. Jag längtade plötsligt hemskt mycket efter mamma och min lillebror. Jag vände mig framåt med tårar i ögonen och försökte andas lugnt. Min haka darrade, sådär som den kunde göra ibland när jag var ledsen.

Chauffören mötte min blick i backspegeln. Hans ögon var isande blå, nästan självlysande, men hans ansikte var lika blekt och livlöst som barnens. Han harklade sig och sa med barsk röst: ”Välkommen till Snöexpressen, buss nummer ett. Jag heter Knut och det är jag som är din chaufför. Jag ska köra dig tryggt och fint.” Hans sista ord övergick i en skrällig hosta och han vek sig dubbel över ratten. Jag betraktade honom oroligt, rädd att vi skulle köra av vägen. Mamma pratade ofta om att man måste hålla ögonen på vägen och det gjorde verkligen inte busschauffören. När han efter några långa sekunder lyfte på huvudet glittrade hans ögon och hostan var borta. Ett leende rann bort från hans mungipor och jag förstod att det inte hade varit hosta. Han hade skrattat.

Jag tittade med fasa på honom. Var det inte Annika i fyran som hade berättat om en chaufför som kört ihjäl sig själv och flera barn under en snöstorm för länge sedan? Han hade druckit sprit och gett sig ut på en vansinnesfärd. Hade han hetat Knut? När Knut såg skräcken lysa upp mina ögon nickade han medhåll i backspegeln, för att sedan åter vända blicken mot vägen.

Jag kände iskristaller sprida sig inom mig och jag fylldes sakta av en omänsklig köld.

Spökhistoria 2

Jag vet att min mamma fortfarande letar efter mig. Ibland kan jag skymta henne i en snöstorm, påbylsad och med ett sorgset, gammalt ansikte. Min bror har jag aldrig sett, men jag gissar att han är en vuxen man nu, kanske har han egna barn.

Jag sitter orörlig på bussen, fångad i samma isande rädsla som den olyckssaliga dagen då jag steg på den. Min kropp är genomfrusen, jag har inte känt den på länge. Mina tankar är lika kalla de och för varje år blir det allt mer ansträngande att framkalla minnena av det liv jag hade förr. Inombords gråter jag och längtar efter min mamma och mitt liv som andraklassare, men minnena av det som varit blir allt mer suddiga. Det går trögt att tänka. Men Knut fortsätter att köra och då och då stiger ett nytt barn på bussen.

 

 

Annonser