I år verkar advent komma tidigare än någonsin. Jag har inte fattat att det snart är julmånad, det verkar inte stämma med hur mycket ogräset växer i min trädgård.

En naturlig del av att sjunga i kör, som jag gör, är att man redan i november sjunger julsånger för glatta livet. Senaste veckan har jag dessutom peppat mig själv med diverse julmusik i mobilen. Allt för att locka fram advents- och julstämningen.

Och på något sätt har det väl hjälpt, för häromdagen fick jag inspiration till en julberättelse. Jag satte mig ner vid datorn och reste mig inte förrän sju sidor och 15.000 tecken senare. Vilken härlig känsla!

När jag läste igenom min novell efteråt upptäckte jag dock att jultemat kanske inte var speciellt framträdande. Om jag ska vara ärlig. För i novellen går världen nästan under. Det blev helt enkelt en juldystopi i stället.

Förra årets julberättelse handlade om en mamma som fick nog av alla krav innan jul och smittade både föräldrar och barn i klassen med lussebullar preparerade med magsjukebaciller. Jag lovar, den var inte självbiografisk. Men ganska rolig.

Nu låter det inte som om jag tycker om julen, men det gör jag. Faktiskt. Jag älskar alla förberedelser och all förväntan, jag ser fram emot lugnet och myset under juldagarna. Jag ska bara hinna komma i rätt stämning innan dess. Jag börjar med att sätta upp adventsstjärnorna och adventsljusstakarna till helgen. Och så sjunger jag på en julsång …