Jag är skriver på de allra sista scenerna på Tunnlar just nu. Det är spännande och det är totalt flow. Det är sådant här skrivande som alla drömmer om, att bara öppna datorn och se orden rinna från fingrarna. Men det medför också vissa komplikationer.

Knoppen: Det går så himla bra nu, jag måste fortsätta.

Kroppen: Jag tycker att du ska ta paus.

Knoppen: Nej, nej, du fattar inte, jag är inne i det här nu. Jag skriver vidare.

Kroppen: Det gör faktiskt ont i ryggen. Och nacken. Och höfterna. Vi behöver röra på oss.

Knoppen: En annan dag. Vi gick 20.000 steg i går. Och i morgon ska vi träna.

Kroppen: Men jag vill inte bara sitta hela dagen. Kan inte! Jag kommer att straffa dig!

Knoppen: Sssch. Du stör mig. Jättemycket.

Ungefär så lät det i lördags. Knoppen vann och jag skrev 15 sidor. Nästan rekord. På söndagen kunde jag knappt röra mig och fick hoppa över Litteraturrundan som jag sett fram emot jättemycket. Idag känns det lite bättre, men jag är fortfarande stel som ett kvastskaft och jag ser helst till att mina barn plockar upp saker som jag tappar på golvet.

Bara tre scener kvar. Bara …