Missförstå mig rätt. Jag gillar djur. Speciellt mycket älskar jag hästar och katter. Sätt en häst eller en katt någonstans och jag kommer direkt att befinna mig bredvid dem för att klappa och prata.

Men det har varit för många djur i mitt liv de senaste dagarna. Av fel sort. Först var det några väldigt små djur som hade flyttat in i en mjölpåse och som fick mig att städa hela köket. Noga.

Sedan var det två enorma spindlar som tog sig in i huset sent i fredagskväll. Jag fick kalla på förstärkning (min man) och två sekunder senare spatserade spindlarna vidare i spindlarnas himmel. Och jag insåg att det var dags att börja med agentbeteendet igen, ett tillvägagångssätt som går ut på att jag rusar in i ett rum, ställer mig mitt i och låter blicken löpa utmed alla väggar för att försäkra mig om att stora spindlar (jag lovar, de är jättestora!) inte sitter på väggarna. Så här beter jag mig varje höst, för det är då som spindlarna av någon anledning tar sig in i vår hall och vårt vardagsrum. Ingen annan tid på året, ingen annanstans i huset (som tur är!) och bara sådär ett dussin varje år. Men det räcker.

Och sedan har vi djuren i trädgården. Mina fina hallon finns det som tur är inga djur i. Men plommonen två steg bort är angripna av mask. Och myror. Och getingar. Jag förstår dem, för Victoria-plommon är något av det godaste som finns. Men varför kan inte jag få lov att äta dem, jag också? Hitintills har det blivit ett plommon till mig och tjugo till djuren. Orättvist, tycker jag, även om myrorna hävdar att de är fler till antalet.

Sedan har vi såklart de förhatliga mördarsniglarna (say no more!) och igelkotten också. Okej, kotten är egentligen bara söt och gör ingen förnär. Men den bajsar hemskt mycket på gräsmattan.

Jag har haft så mycket att göra med alla djur de senaste dagarna att jag måste erkänna att jag är både stolt och förvånad över att jag också har lyckats redigera om de hundra första sidorna i Tunnlar den här veckan. Det är sista redigeringen innan jag skickar den till redaktör och sedan kommer de verkliga redigeringarna att starta, de som innebär långa diskussioner om detaljer och som kan ta flera månader när större förändringar behöver göras. Jag längtar till dem.

Fast jag måste erkänna att jag gillar den här redigeringen också. För jag kan konstatera att texten är riktigt bra. Spännande, tät, fylld av kärlek och överraskningar. Så tycker jag i alla fall idag. I morgon avskyr jag kanske texten och vill kasta allt. Författande är ett väldigt konstigt jobb. Det är mycket upp och ner, svart och vitt. Men det är också det roligaste jag vet!