Etiketter

, ,

Ofta använder jag orättvisor i vårt samhälle när jag skriver mina skönlitterära texter. Men ibland behöver jag tala klartext. Idag, på sista dagen av den europeiska dyslexiveckan, gör jag det som mamma till ett barn med dyslexi, ett barn som nu går i sexan och har upprepade tillfällen av diskriminering framför sig under det här skolåret. Varför? Jo, för att nationella prov genomförs i sexan och Skolverket har bestämt att dyslektiker inte får använda sina hjälpmedel under just dessa prov. Barn med dyslexi diskrimineras i tusental och åter tusental varje år – läs om det nedan!

Dyslektiker diskrimineras under de nationella proven

– Jag kan inte. Jag sitter ju i rullstol, säger pojken.

– Alla barn ska springa hundra meter. Det måste man på de nationella proven. Det gäller dig också, säger läraren.

– Jag kan väl få rulla fram med min rullstol? frågar pojken.

– Nej, det får du inte. Inga hjälpmedel är tillåtna, säger läraren

– Hur ska jag då kunna …? Pojken ruskar uppgivet på huvudet.

– Du får givetvis mer tid på dig. Och du behöver inte ens springa. Vi kan vara kvar här hela dagen om det behövs. Men du måste ta dig hundra meter. Det har Skolverket bestämt, säger läraren.

Stopp, stopp! Något sådant här kan väl inte hända på riktigt? Den här berättelsen hör inte hemma i vårt samhälle, som är fyllt av tolerans och där allas lika värde är en starkt brinnande ledstjärna.

Jo, det gör den. För precis så här är det för vissa barn under de nationella proven. Skolverket tar ifrån barn med dyslexi alla de hjälpmedel som är nödvändiga i deras dagliga liv och i skolarbetet, hjälpmedel som de har rätt till i alla andra situationer. Skolverket förbjuder nämligen upplästa texter under de nationella proven. Men de här barnen läser med öronen istället för med ögonen, de tar till sig texter med hjälp av ett annat sinne än det som man traditionellt förknippar med läsning. Det märkliga är att blindskrift accepteras under de nationella proven, men inte lyssningsläsning. Att läsa med ögonen och fingrarna är alltså tillåtet, men inte med öronen. Hur tänker Skolverket här? Hur kommer det sig att dyslektikernas funktionsnedsättning är mindre värd än de synskadades?

Barnen med dyslexi är lika smarta som sina klasskamrater, men när deras hjälpmedel tas ifrån dem har de inte längre en chans att visa vad de kan. De här barnen hamnar ohjälpligt i ett B-lag under de nationella proven. Många av dem kommer ut på andra sidan av provperioden med sämre självförtroende och stukad självkänsla. De tycker helt enkelt att de suger, för proven har visat att de inte kan läsa. Med ögonen.

Barn med dyslexi ska enligt Skolverket bedömas på samma sätt som sina klasskamrater, som inte har denna livslånga neurologiska funktionsnedsättning. Skolverket menar att de måste mäta läsförmågan på alla barn och att det bara kan göras om barnen läser med ögonen. Att testa läsförmågan på det här sättet på en dyslektiker är samma sak som att testa hur långt en rullstolsbunden kan gå. Eller krypa. Det är helt enkelt ingen mening med det.

Det här är ingen liten grupp vi talar om. Man räknar med att 5-8 % av befolkningen har dyslexi. Det gör att exempelvis mellan 5000 och 8000 sexor kommer att tvingas till nationella prov under det här läsåret, utan att hänsyn tas till deras dyslexi.

Nej, gör om och gör rätt, Skolverket. Ge barnen med dyslexi samma chans som andra barn att visa vad de kan i de nationella proven. Läs på om dyslexi, Skolverket, och skaffa förståelse för de här barnens funktionsnedsättning. Och sluta diskriminera dyslektikerna! För det är just det som det handlar om, diskriminering av en hel grupp människor med en funktionsnedsättning. Det är faktiskt inte värdigt Sverige idag. Dessutom är diskriminering förbjudet. Har ni tänkt på det, Skolverket?

Annonser