God fortsättning! Jag hoppas att du, precis som jag, har njutit av julefrid, god mat och massor av choklad! Och att ditt nyårsfirande var festligt, men kanske inte lika ljudligt och rökigt som mitt. Jag firade nämligen i Holland och där firar man nyårsafton med eftertryck. Så här såg det ut från fönstret när vi betraktade grannens fyrverkeri- och smällarkavalkad. Det var innan granen, papper och en dunk bensin åkte fram. Du kan ana fortsättningen, eller hur? Helt galet!

Jag hoppas också att du har läst mycket! Det har jag gjort. Och så har jag funderat över översättningar. Mycket.

För ett drygt decennium sedan hade jag allvarliga funderingar på att bli översättare själv. Jag gjorde det svåra inträdesprovet och kom in på utbildningen. Men jag valde att aldrig börja, för det kändes inte rätt för mig. Helst av allt ville jag ju skriva egna texter, inte översätta andras. Dock har jag översatt en hel del på fritiden och är väl medveten om att det är oerhört svårt. All respekt till alla översättare med andra ord.

Under julledigheten har jag dock funderat på vad man kan begära av en översatt text. Rena faktafel har jag svårt att acceptera. När jag läste Harry Potter och det förlorade barnet högt för mina barn protesterade vi alla högljutt när Harrys och Ginnys dotter Lily kallar Ron för farbror. Morbror måste det ju vara! Inte heller köpte vi diskussionen om polyjuiceelixir lite senare i pjäsen, för den stämde inte alls överens med tidigare böcker.

Min feel-good känsla försvann snabbt när Jenny Colgan låter sin hjältinna i Det lilla bageriet på strandpromenaden värma vatten till te för att sedan dricka en kopp kaffe några rader senare. Inte heller köpte jag resonemanget om var fågelns öra satt (eller inte satt) och hur hon sedan upprepade gånger kliade fågeln bakom örat. Fast kanske är det här svagheter i originaltexten? Då kan ju inte en översättare förbättra den genom att göra egna ändringar. Även om det skulle behövas …

Flest funderingar – och även diskussioner med familj och vänner – har Agnès Ledigs Det vi inte visste var lycka lett till. Jag fastnade ideligen i den i mitt tycke stolpiga dialogen och var nära att köpa boken på franska bara för att få se originaltexten. Jag har nämligen misstankar om att svenskan ligger alltför nära franskan … Den övergripande frågan här är för min del om det är okej att översätta en text ”fel” så att man i den översatta texten kan ana (eller rentav se) originalet. La voiture (bilen på svenska) översattes exempelvis med ”hon” istället för ”den”. Men en bil kan aldrig vara hon på svenska!

I Frankrike börjar man skolan som treåring och det hade en av huvudkaraktärerna nyligen gjort. Ändå blandades ord som barnflicka, dagmamma, fröken, skola och dagis. Det var alltså inte bara faktafel, utan dessutom inkonsekvens i texten.

Nu låter det som om jag är en mycket petig och oförlåtande läsare. Det är jag inte. Men kanske är jag lite, lite skadad av närläsningar av egna och andras texter. Vad tycker du, reagerar du någonsin på översatta texter? Hur tänker du då?