I min trädgård mognar just nu vackra Victoria-plommon. De är saftiga och söta och jag älskar dem! I alla fall en del av dem. För vissa innehåller otäcka, jätteäckliga maskar och en massa läskiga svarta prickar som jag gissar är nämnda maskars bajs. När jag ser på utsidan kan jag inte skilja plommonen med maskar från plommonen utan.

Enda sättet att veta säkert är att öppna plommonen och se efter. Och så är det väl med mycket här i livet, man måste se efter lite närmare för att veta säkert om insidan motsvarar utsidan. Så är det till exempel med böcker.

När jag läste om Walk on Earth a stranger av Rae Carson var jag tveksam. Omslaget var i och för sig snyggt (precis som mina plommon), men en bok om guldrushen i USA kändes inte helt rätt för mig, även om huvudpersonen har en övernaturlig förmåga att känna och hitta guld.

Så fel jag hade! Jag slukade boken sista dagarna på semestern och befann mig nästan där själv, på väg över de stora vidderna, med Kalifornien som slutmål. Välskriven och spännande och dessutom fick jag åter besöka min barndoms och ungdoms förlorade land där Lilla huset på prärien fascinerade lika mycket som Familjen Macahan. Och där alla fick rida omkring på hästar med coola cowboysadlar. Bara en sådan sak!

Igår fick jag den andra delen, Lika a river glorious. Den tänker jag läsa i helgen! Och i oktober kommer den avslutande delen i trilogin. Lucky me!

Kanske undrar du om jag då alltid lyckas hitta sådant med både vacker utsida och fantastisk insida? Nej, nyligen började jag till exempel på en bok som jag var tvungen att lägga ifrån mig efter 40 sidor, av en författare som för några år sedan skrev flera omtalade böcker om vampyrer. Den var helt enkelt så dåligt skriven att jag inte stod ut. Snälla, ge författaren en redaktör som vågar stryka nästa gång! Och senast i går spottade jag ut ett plommon som jag bitit i. För där satt en mask och tittade på mig …