I veckan har jag haft debattartiklar om dyslexi både i Aftonbladet:

Och i Expressen: https://www.expressen.se/debatt/nar-ska-min-son-fa-den-hjalp-han-behover-/

Gensvaret har varit både stort och hjärtevärmande! Vänner, bekanta och många helt okända människor har hört av sig med uppmuntrande ord, erbjudanden om hjälp och egna rop på hjälp.

Dyslexi engagerar – i alla fall alla som på något sätt har en relation till funktionsnedsättningen. Föräldrar, syskon, vänner, alla som har dyslexi eller känner någon som är drabbad. Men nu vill jag ta ett steg till – jag vill att ännu fler ska, om än inte engagera sig, så i alla fall veta vad det handlar om.

För nej, det är inte okej att tvinga ett dyslektiskt barn att göra ett skriftligt prov, det är inte okej att be kollegan med dyslexi skriva protokoll och det är inte okej att förutsätta att läsning måste ske med ögonen. Det finns utmärkta alternativ. Låt alla bli medvetna om dem!

I den bästa av världar behöver jag inte skriva mejl varje vecka till min sons skola för att ta upp sådant som gått fel. I den bästa av världar vet lärarna hur de ska få barnen med dyslexi att prestera väl och barnen har möjlighet att få annat än E eller F i betyg. I den bästa av världar är dyslexi inte ett problem som sopas under mattan. I den bästa av världar får barnen med dyslexi visa hur smarta de är och hur mycket de kan på det sätt som bäst passar dem.