Det görs tyvärr inte många recensioner av barnböcker. Speciellt inte av lättläsa barnböcker. Därför är jag så tacksam över att Utan ord har fått sin första recension. Du kan läsa den här i Mål och Medel. För enkelhetens skull klipper jag in den även här:

”Jag vill inte ha dyslexi, skriker jag.” Orden är Mateos som är huvudperson och berättare. Mateos mamma och pappa har skiljt sig. Mateo och mamman har flyttat, han har nyligen fått diagnosen dyslexi. Dessutom har han börjat i ny skola med oförstående lärare som bara gör saken värre. Genom att tvinga fram honom till tavlan för att skriva och berätta för hela klassen att han har dyslexi. Livet är inte lätt, men det är ingen tung skildring av Mateos bekymmer. Boken är varm och ofta rolig. Lärarna är inte till någon hjälp, men Bim, en av klasskamraterna, har också dyslexi. Och hon lever bara med en förälder. Dessutom har de något extra gemensamt. De kan nämligen prata med djur. Tala utan ord.
Utan ord blir spännande när Mateo och Bim upptäcker ett plågat djur hos en granne. Det är kul att följa deras äventyr, men den stora behållningen är beskrivningen av Mateos nya, tuffa situation. Genom boken kan dyslektiker och anhöriga känna igen sig, och förhoppningsvis kan lärare och andra elever få hjälp att sätta sig in i hur det är att ha läs- och skrivsvårigheter.
Dyslexi. Sofie Berthet, Utan ord, Nypon förlag, 2017
Henrik Johansson

Jag blir alldeles varm i hjärtat! För det är precis så här som jag vill att Utan ord ska bli läst – som ett stöd för dyslektiker, men också som ett äventyr.

Har du själv kanske läst Utan ord? Hör gärna av dig till mig och berätta vad du tyckte!