Etiketter
Det finns många saker här i livet som känns jobbiga. Allt från att gå upp en tidig morgon, till sjukdom eller … det faktum att vi gemensamt håller på och förstör vår planet. Att vi gör mer fel än rätt när det gäller miljön är ingen nyhet. Men det är så obekvämt att tänka på det att vi helst låter bli.
Fast det får vi inte längre. Det KAN vi inte!
Nu i veckan har jag haft förmånen att lyssna på en föreläsning av Johan Rockström, professor i miljövetenskap och en av de kunnigaste personerna i hela världen när det gäller hållbar utveckling och planetens framtid. När han hade talat klart kunde jag inte säga något. Jag kunde faktiskt inte ens röra mig.
Igår såg jag Al Gores En obekväm uppföljare. Effekten var liknande. Fram tills jag läste recensionerna och såg att de fokuserade på att Al Gore lyftes fram för mycket i filmen. Men oj. Är det verkligen det vettigaste vi kan tala om efter att ha sett en film som med hela handen pekar på att vi måste stoppa utsläppen av koldioxid?
Nej, det är jobbigt och rent ut sagt jäkligt obekvämt – men vi måste börja tänka på det här nu. Börja agera. För i morgon är det för sent, inte bara för oss, utan för alla som kommer efter oss.
Och nej, det blir inte ett inlägg helt utan litteraturanknytning. För jag vill gärna tipsa om böckerna En obekväm sanning av Al Gore och Big World small planet av Johan Rockström och Mattias Klum. Läs dem. Och lyssna på Johan Rockstöms sommarprat.
Vi har något vi måste göra nu. Vi måste rädda vår planet.
Sofie Berthet 
Jag fick filmen En obekväm sanning av Al Gore som bonusmaterial då jag köpte filmen The day after tomorrow. Tyvärr är det så att det släpps redan mycket metan ut i atmosfären när mossorna i Sibirien blir av med permafrosten. Men kan vi egentligen göra något? I sista hand är det solens strålning som är den avgörande faktorn. Samtidigt var klimatet varmare under bronsåldern än nu. Det borde inte avhålla oss från att hålla rent runt oss själva när det gäller klimatet. Jag var på torget och handlade mat här i Puerto de Mogan i går. Bonden jag handlade grönsaker och ost av tyckte det var positivt att jag hade med egna tygkassar. Jag bor ju i en fiskeby och fiskarna berättar att de hittar mycket plast i magen på fisken, även här mitt i Atlanten. Det blev en riktig klimatdiskussion. Jag var förvånad själv över att spanskan flöt så lätt. Min väninna Nicki (engelsk) är impad över att jag har så god kontakt med lokalbefolkningen. Tog med henne på en lokal restaurang där Jorge, 51 år, ville ragga upp oss. Jag sa att jag inte går på barnarov. Han äger en stuga i berget ovanför Mogan som han vill hyra ut.
Det är klart att vi kan göra något! Det farligaste vi kan göra är att tänka att vi inte kan göra något. Men alla kan göra skillnad, på en massa olika sätt.
Det som du skriver om fiskarna med plast i magen är ett bra exempel – vi använder mängder av plast i vårt samhälle. Men hur ofta är plast nödvändigt? Det faktum att många affärer slutat med plastpåsar nu i sommar är ett bra exempel på att det går bara man bestämmer sig. Det är enkelt att ha med sig tygpåsar och miljövinsten är uppenbar. Det här är bara ett pyttelitet exempel, men med många sådana här initiativ kan vi faktiskt rädda planeten.
Låter häftigt att du pratar så bra på spanska nu! Inte konstigt att du blir uppraggad :-). Ha det underbart på resan!