Jodå, det som händer på riktigt kan faktiskt överträffa alla de fantastiska äventyr som jag tycker om att läsa om i böcker av alla slag. Och verkligheten kan till och med överträffa de djuräventyr som jag skriver om i böckerna och Mateo och Bim. Det hände mig så sent som förra veckan.
Jag staplade trött nedför trappan på lördagsmorgonen och undrade varför vår hund Malia inte kom och mötte mig som vanligt. Då visade det sig att min man gått upp en stund tidigare och hittat henne i soffan – i full färd med att föda sina valpar! En hel vecka för tidigt.
Det var inte alls meningen att hon skulle föda hos oss, utan hemma hos uppfödaren. Men dit hann hon alltså inte. När jag kom upp hade mannen flyttat henne till en mindre ömtålig plats (jo, för vår soffa är ganska ny och vi tycker verkligen om den), en kartong med mjuka filtar, och där låg hon med fyra små valpar.
Jag fick vara med och se när ytterligare två valpar föddes och tog sina första andetag, när de kröp fram till Malias spenar och började dia. En fantastisk upplevelse!
Mateo och Bim i Utan ord och Något hemligt kan tala med djur och det är helt magiskt. Den här morgonen var också helt magiskt. Precis som resten av dagen, som jag tillbringade bredvid hundarnas kartong. Nu är Malia och de små hos uppfödaren och om åtta veckor när valparna är tillräckligt stora för nya hem kommer Malia tillbaka till oss. Vi längtar.
När jag tänker efter vad det här en så magisk stund att det inte alls är omöjligt att det kommer att gå att läsa om något liknande i en bok som jag skriver någon gång. Inte omöjligt alls.
Det mest fantastiska jag upplevt i valpväg är då min kollega i Linköping, Åke Bjurhamn, hade tagit hand om en new foundländer som förra ägaren inte kunde behålla då ett barn blev allergisk. Det var en hanhund kallad Willy. Döm om familjens förvåning då Willy nedkom med valpar! ”Han” blev omdöpt till Willemina. Hen hade parat sig med grannens hanhund, även den en new foundländer. Åke och familjen hade även en katt som fått ungar. Både kattungar och valpar diade den som för tillfället erbjöd en spena. Valparna var lika stora som katten, så hur de fick till att dia den, var en gåta, men de gjorde det. De hade ett tricks att välta katten överända så de kom åt spenarna. Och kattungarna diade hunden.
Vilken fantastisk historia, Tora! Det måste ha varit en syn, speciellt när valparna välte katten :-).