Ofta när jag skriver känns det som om jag verkligen är med i berättelsen. Jag upplever det som mina karaktärer än med om. Den förmågan tror jag är avgörande för mig för att jag ska kunna skapa levande texter.

Nu i veckan hände något liknande, fast lite mer tvärt om. Det jag hade skrivit om förvandlades till verklighet. Jag skrev för ett tag sedan om en kvinna som skulle köpa luciakläder, men som var för sent ute och inte kunde hitta rätt storlek. Inget konstigt egentligen, det är nog många som har upplevt det. Fast faktiskt inte jag. Ditintills.

I tisdags (närmare bestämt den 11/12) tog jag fram dotterns lucialinne, helt övertygad om att det var stort i fjol. Det var det möjligen, men i år slutade ärmarna mitt på underarmarna och fållen mitt på vaden. Jag tog en tur till affären, säker på att jag skulle hitta drivor av linnen. Det gjorde jag inte. Eller i alla fall inte i rätt storlek.

I första affären såg personalen svagt road ut, lite grand ”stackars vilseledda förälder, tror hon verkligen att hon kan komma två dagar innan lucia när vi dessutom haft rea på linnena i flera dagar”. I nästa affär jobbar en bekant. Hon såg medlidande på mig och jag började känna mig riktigt dum.

Alla affärer på köpcentrat – samma resultat. Jag kände hur jag började svettas. Min enda nödplan var det linne som jag hade när jag gick lucia i sexan (nej, jag förstår inte heller varför jag sparat det). Det är tillverkat i lätt genomskinlig nylon i betydligt snävare modell än dagens (lite som att jämföra muffins när jag växte upp och muffins nu – det finns en klar storleksskillnad … och när jag tänker efter är det kanske de större muffinsen det beror på att dagens linnen är mer rymliga). Ingen bra nödplan.

Till sist hamnade jag i en affär utanför köpcentrat som egentligen inte säljer kläder. Och där – som i strålglans – hängde rad på rad av lusselinnen. Jag kom nöjd hem med ett nytt linne i rätt storlek.

Nu känner jag att jag verkligen kan relatera till kvinnan i min berättelse. Till paniken, rädslan för att göra dottern besviken, känslan av att vara en dålig förälder.

Men lite läskigt är det när det jag skriver händer i efterhand. Fast det är kanske läge att skriva om en vinnande lottorad? Och sedan spela på den?