Strax innan sommaren förra året fick jag ett fantastiskt brev från en läsare. Så här skrev hon:

Hej Sofie,

Jag är en flicka på tio år, Jag heter Laura och bor i (här tog jag bort orten där Laura bor)

Jag har läst boken ” Utan ord” för att min specialpedagog tog fram den. Hon trodde att jag skulle gilla den därför att jag är sån själv.

Alltså jag har också dyslexi, det fick jag veta i vintras. Det känns skönt att det finns sånna här böcker, för då vet man att de som skriver böcker tänker på sånna som mig. Det fanns mycket jag kände igen mig i i boken, samma miljö, jag bor också med en förälder men mest det om djuren. Det är exakt samma saker, jag tycker bara om en häst, den sköts inte om på rätt sätt. Djur pratar med mig på ett annat sätt, tex. min hund.

Det är bra att det kommer en ny bok i höst, då ska vi läsa den med.

Sedan dess har Laura läst Något hemligt och tyckt lika bra om den! Jag har kontakt med Lauras engagerade specialpedagog Ulrika och nu precis innan jul hjälpte de båda mig med något samtidigt som jag gav dem lite julstämning. De var nämligen bland de första som fick provläsa manuset till en julkalenderbok om Mateo och Bim.

Jag tror inte jag behöver förklara hur glad jag är över kontakten med Laura och Ulrika, över så entusiastiska och positiva läsare. Mina läsare betyder allt – det är för er jag skriver!