Den frågan fick jag häromdagen: varför skriver du om att sjunga i kör?

Min nya bok Sjunga solo handlar om Elin och Agnes som sjunger i kör. De är i gott sällskap, för i Sverige räknar man med att så många som 600.000 personer sjunger i kör. Det är hur många som helst, en riktig folkrörelse! Säkert känner du någon som sjunger i kör (fråga runt!) eller kanske sjunger du själv?

Själv har jag sjungit i kör sedan jag var 11 eller 12 år. Jag kommer inte ihåg riktigt när jag började, men jag vet att jag fastnade direkt. Jag älskade att låta min röst få blandas med andras och att få sjunga högt och lågt, svagt och starkt.

Jag har haft några korta pauser från körsång, som när jag pluggade i Frankrike och jag helt enkelt inte kunde hitta en bra kör (testade bland annat en kyrkokör, men där kunde prästen avbryta mitt i sången om han tyckte att kören fick för mycket uppmärksamhet, så det var liksom inget för mig). Utöver de korta pauserna har jag alltid sjungit i kör.

Körsång är för mig ett sätt att uttrycka mig och att ta mig an utmaningar (testa att sjunga Händels Messias, så får du se) och det är också ett sätt att stressa ner och må gott. Jag har också fått många fantastiska vänner genom sången.

Så det var ju självklart att jag skulle skriva en bok om körsång! Sjunga solo har jag dessutom kryddat med en berättelse om vänskap. Blyga Anges följer med sin bästis Elin till kören där hon sjunger. Och det visar sig att Agnes är så duktig på att sjunga att Elin blir riktigt avundsjuk. Hur ska det gå med tjejernas vänskap när Agnes får sjunga Elins solo på ett framträdande?