Så här ser mina bokhyllor ut just nu. Insvepta i plast, igentejpade och som pricken över i täckta av filtar längst upp. Sedan fem veckor tillbaka kan jag inte komma åt mina böcker. Jag kan skymta dem lite suddigt genom plasten, men jag kan inte röra vid dem och än mindre läsa dem. Och jag lider.

Jag är van vid att kunna gå till mina bokhyllor när som helst, för att plocka ut en bok att läsa, för att slå upp något eller bara för att se efter så att mina vänner finns kvar där, instoppade på hyllplanen. Att vara utan mina böcker är en plåga.

Visserligen kommer jag att belönas (nåja, så mycket belöning är det inte, jag har ju betalt det själv) med ett nytt badrum inom kort. Men det är ändå tufft att inte ha tillgång till mina böcker. Speciellt när den där renoveringen drar ut på tiden. Tre veckor skulle det ta, sa hantverkaren. Vi trodde honom. Det var dumt.

Eller dumt och dumt. Det är nog så att vi räknar tid annorlunda, jag och hantverkaren. Vi borde nog jobba på våra olikheter och vår kommunikation, jag och hantverkaren. För jag tänkte att tre veckor är från måndag vecka ett till fredag vecka tre. Så tänkte inte hantverkaren. Det har jag förstått nu i efterhand. Han tänkte att sammanlagt tar det honom tre veckor att göra klart badrummet och den tiden kan han disponera lite som det passar. Således lider den femte veckan nu mot sitt slut. Fast badrummet är (nog) snart klart.

Och jag går och pratar med mina böcker genom plasten. Jag finns här, jag kommer snart, säger jag till dem och knackar lite försiktigt mot glaset.