Vem stjäler mitt hjärta? Det gör naturligtvis Boktjuven, som jag var och såg på bio i kväll. Jag gråter sällan till film, men ikväll flödade tårarna fritt. Och då var jag ändå inte värst, jag funderade på att erbjuda en näsduk till en kvinna några platser bort, som snörvlade så högt att det hördes i halva salongen. Många satt kvar i biomörkret en stund när eftertexterna hade börjat rulla, det är helt enkelt en berättelse som man måste få dröja kvar i

I Markus Zusaks bok (som jag senast läste för några år sedan, men som jag tänker läsa om snart) är Döden berättaren och hens röst är framträdande, vilket är ett intressant berättartekniskt drag. Den ultimate allseende berättaren, kan man säga. I filmen är Dödens roll mer nedtonad, Döden står mest av allt för ramberättelsen. Men det fungerar ändå och Dödens kommentarer berör längst in när det ger som störst effekt.

I filmen talar skådespelarna med tysk brytning. Jag hade svårt att förhålla mig till det inte alltid konsekventa uttalet av orden i säkert minst en halvtimme. Sedan vande jag mig, men jag frågar mig ändå varför man valde att spela in filmen på engelska med tysk brytning? Det är inte ett självklart val för mig.

Boktjuven berättar om Liesel, som skiljs från sin påstådda kommunistmamma och hamnar i en liten stad med två nya föräldrar, Rosa som är barsk och ovänlig, men som innerst inne har ett hjärta av guld och Hans, som snabbt blir hennes nya papa och lär henne läsa. De gömmer en jude i sin källare under mer än två år och mötet med honom och upptäckten av de böcker som Liesel stjäl och lånar så snart hon får en möjlighet, ändrar Liesels värld för alltid.

Boktjuven är Liesels historia. Men det är också en historia som måste berättas om och om igen, som aldrig får glömmas bort. Det är historien om Nazi-Tyskland och vad som hände under 1930- och 1940-talen. Förra helgens händelser i Malmö visar klart och tydligt att vi måste prata mer om det här. Vi får aldrig tystna, aldrig glömma! Så se Boktjuven och glöm aldrig.