Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria fick Augustpriset för bästa fackbok förra året. Jag förstår varför. Jag har aldrig läst en fackbok på det här sättet tidigare. Tanken på alla genomtråkiga fackböcker jag har läst i mitt liv kryper som en rysning längs min ryggrad. Nationalekonomi och få-en-vacker-trädgård-med-gamla-perenner. Marknadsföring och bli-en-bättre-människa (genom att sluta stressa, äta rätt eller lära känna tidigare liv, välj valfri inriktning). Tråkigt. Gäsp!

Bea Uusmas bok lockade på mig i biblioteket på Skurups folkhögskola. Kom och läs mig, sa boken. Jag ignorerade den först, jag hade ju blivit lovad att låna den påkostade versionen av boken, den med alla teckningar och foton, av min mamma. Inte var jag intresserad av den här enkla utgåvan, jag kunde vänta. Men så tänkte jag att jag kunde läsa några sidor, bara för att se om den var något för mig. Jag satt kvar i bibblan hela lunchen och läste, sedan gick jag till eftermiddagslektionen med boken i handen. Jag ville inte släppa den, jag var fast. På kvällen sa jag att jag var trött och gick och la mig tidigt, med boken såklart. Några dagar senare hade jag till min stora sorg läst ut den.

Bea Uusma beskriver det kalla mysteriet kring Andréexpeditionens försvinnande 1897. Det är en gåta, man kan tycka att den till och med är lite dammig efter så många år. Men Bea Uusma grips av en oförklarlig önskan att avslöja på vilket sätt de tre medlemmarna i expeditionen dog. Hon söker sig tillbaka i tiden, till isande breddgrader och bortom sig själv för att hitta svaret på gåtan. Boken om hennes sökande är inget annat än fascinerande.

Jag tänker hålla mig en vecka eller två. Låta läsningen sjunka in. Sedan tänker jag låna boken med extramaterial och noga studera bilderna. Förmodligen läser jag om all text också. Äsch, det kanske är lika bra att jag går och köper boken själv. Det här är ju faktiskt en bok som jag vill ha i bokhyllan.