Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria fick Augustpriset för bästa fackbok förra året. Jag förstår varför. Jag har aldrig läst en fackbok på det här sättet tidigare. Tanken på alla genomtråkiga fackböcker jag har läst i mitt liv kryper som en rysning längs min ryggrad. Nationalekonomi och få-en-vacker-trädgård-med-gamla-perenner. Marknadsföring och bli-en-bättre-människa (genom att sluta stressa, äta rätt eller lära känna tidigare liv, välj valfri inriktning). Tråkigt. Gäsp!
Bea Uusmas bok lockade på mig i biblioteket på Skurups folkhögskola. Kom och läs mig, sa boken. Jag ignorerade den först, jag hade ju blivit lovad att låna den påkostade versionen av boken, den med alla teckningar och foton, av min mamma. Inte var jag intresserad av den här enkla utgåvan, jag kunde vänta. Men så tänkte jag att jag kunde läsa några sidor, bara för att se om den var något för mig. Jag satt kvar i bibblan hela lunchen och läste, sedan gick jag till eftermiddagslektionen med boken i handen. Jag ville inte släppa den, jag var fast. På kvällen sa jag att jag var trött och gick och la mig tidigt, med boken såklart. Några dagar senare hade jag till min stora sorg läst ut den.
Bea Uusma beskriver det kalla mysteriet kring Andréexpeditionens försvinnande 1897. Det är en gåta, man kan tycka att den till och med är lite dammig efter så många år. Men Bea Uusma grips av en oförklarlig önskan att avslöja på vilket sätt de tre medlemmarna i expeditionen dog. Hon söker sig tillbaka i tiden, till isande breddgrader och bortom sig själv för att hitta svaret på gåtan. Boken om hennes sökande är inget annat än fascinerande.
Jag tänker hålla mig en vecka eller två. Låta läsningen sjunka in. Sedan tänker jag låna boken med extramaterial och noga studera bilderna. Förmodligen läser jag om all text också. Äsch, det kanske är lika bra att jag går och köper boken själv. Det här är ju faktiskt en bok som jag vill ha i bokhyllan.
Jag håller med om att det verkar vara en bok värd att äga. Ska låna den på Bibblan själv. Jag har ju besökt Kvitöya och sett Andremonumentet, dvs jag fick se det från zodiaken. Det gick inte att gå i land, då 6 aggressiva isbjörnar stod på två ben och rullade med ramarna som välkomstkommitte.
6 isbjörnar låter som sämsta sortens välkomstkommité. Men vilken upplevelse det måste vara att ha varit där! Jag har alltid varit mer lockad av värme än av kyla, men efter den här boken ska jag överväga att sätta upp nordligare breddgrader på min hit-vill-jag-resa-någon-gång-i-livet-lista. Fast isbjörnar vill jag helst undvika …
Då jag vaknade på morgonen den dagen vi kom till Kvitöya, kom en stor hanne (isbjörn) på isen och stack trynet in i fönstret där jag låg. Jag körde kameran upp i ansiktet på honom och brände av både bilder och video. Men det är sant att man ska hålla sig undan isbjörnarna. De är alltid ute efter mat. Vi upplevde ofta att de stod med nosen in i köksventilen när vår isbrytare låg stilla.
Ojoj, och jag som trodde att vilda djur skulle vara skygga …
Inte om de är tillräckligt hungriga. Dessutom, leoparder t.ex. är skygga, men de kan komma nära oss på ett diskret sätt. Tänk på leoparderna som vräker sig på bänkarna i stadsparken i Bombay om nätterna eller den som bosatte sig bakom en soffa i ett hus i Nairobi. Den lär ha bott där länge utan att störa familjen. Jag tycker dock det är konstigt att ingen kände doften.
Jag håller med om att det låter konstigt att ingen upptäckte den. Här i familjen är det fullt kaos bara det kommer in några myror i vardagsrummet 🙂
Man kan undra hur ofta de städade det vardagsrummet. Själv brukar jag låta spindlarna vara i fred inomhus på sommaren. Allt står ju öppet då så de äter flugorna. I Bombay tar leoparderna råttor och vildhundar, därför får de vara ifred.
Hos mig är det nolltolerans som gäller. Leoparder, spindlar eller myror – ingen djur- eller insektssort är välkommen i mitt hem!