Skrivandet den här veckan har gått i journalistikens tecken. Skrivarlinjens etta (det vill säga jag och min klass) hade Maja Ljung som gästlärare i måndags och tisdags. Maja är huvudlärare på journalistlinjen i Skurup och dessutom en både engagerande och kunnig person. Hon sprudlar av energi och har lätt att dela med sig av sitt kunnande. Det var därför inte konstigt att jag helt gick upp i det journalistiska skrivandet. Och det var fantastiskt roligt. Utmanande också, ibland på gränsen till stänga-datorn-och-gå-där-ifrån. Men mest kul.

Vi jobbade med skönlitterära reportage, som har den avundsvärda egenskapen att vara väl avgränsade. Det är inte som att skriva en roman, vilket tar ofantligt mycket längre tid än jag någonsin hade trott, det vet jag nu när jag är inne på min andra bok. Inte heller är det som att skriva en novell, som behöver bearbetas om och om igen för att bli precis så skarp som jag vill ha den.

Nej, reportaget handlar mer om att sy, tycker jag. Om att intervjua och hämta in mängder av fakta och sedan tråckla ihop ett lapptäcke. Alla bitar är inte lika stora och inte lika fina när man börjar. Vissa är trasiga i kanterna, andra lite blekta. Men till slut blir det faktiskt ändå bra. Det blir en enhet, och läsaren ser ett sammanhang. Känslan av att skapa något som hänger ihop och säger något på bara två dagar är berusande.

Och när jag ändå var uppe bland journalistmolnen passade jag på att skriva en ”riktig” artikel. Jag var på E.ON Sales Awards, en stor säljgala för E.ON Försäljnings samarbetspartners, i torsdags och intervjuade då flera av deltagarna. Och i går satte jag mig ner och trollade fram en artikel till intranätet. Samma känsla av sammanhang infann sig. Samma glädje över att få berätta något för läsaren.

Jag kan absolut tänka mig att skriva mer journalistiskt. Och jag vill gärna lära mig mer om det. Men nu väntar 25 sidor till en handledning som ska lämnas in om en dryg vecka. En utmaning det också.