Så beskriver åttaårige huvudpersonen Jojje sin mormor i Roald Dahls Jojjes ljuvliga medicin. För att förbättra den gamla ragatan (Jojjes ord, inte mina) som han har fått till mormor bestämmer han sig för att göra medicin till henne och blandar ihop allt han kan hitta i badrum, tvättstuga och garage i en stor kastrull. Och så kryddar han med djurmedicin. Behöver jag ens säga att det händer otroliga saker när tanten får i sig hopkoket?

Precis så här fantastiska är Roald Dahls böcker. Allt är möjligt, allt kan hända. Tyvärr finns inte Roald Dahl längre, men hans böcker fascinerar fortfarande. Visst är humorn i böckerna alldeles galen och visst får de barn mellan 5 och 77 att gapskratta. Men det jag uppskattar mest med Roald Dahls skrivande är att han inte försökte tillrättalägga. Han väjde inte för att låta barnen i hans böcker ha föräldrar som inte brydde sig ett dyft om dem (som i Matilda) eller osentimentalt bli förvandlade till möss för resten av livet (som i Häxorna).

När det gäller barnlitteratur finns det många måsten och så-kan-man-väl-inte-göra för det-är-ju-ändå-barn-som-ska-läsa. Ja, och? Jag tror att barn har bättre möjlighet att klara jobbigt innehåll böcker än vad de flesta vuxna har. Döden antas vara ett tabu i barnböcker. Men den är en realitet, eller hur? Och barnen klarar av både döden, hemska föräldrar, ensamhet och utsatthet. Till och med olyckliga slut! Men jag vet också att vi vuxna tycker mycket om det som barnen läser. Vi filtrerar och kommer med åsikter. Värderar.

I stället skulle jag vilja se mer möjligheter i barnböcker. Låt förfärliga och omvälvande saker hända! Hör med barn vad de tycker. Lyssna på barnens fantasier i stället för att analysera! Och en ny värld, utan tillrättalägganden, öppnar sig. Roald Dahl var en mästare inom området.

Läsare som blir sugna på Jojjes ljuvliga medicin måste jag hänvisa till biblioteket, eftersom boken är slutsåld på förlaget. Men man kan alltid hoppas på nytryck …