Regnet öser ner. Idag igen. Jag lyfter blicken från skärmen, tittar ut och undrar hur mycket det kan regna, egentligen. Och så funderar jag över vad det betyder att det regnar så mycket. Är det klimatförändringar eller är det bara otur?

Sedan vänder jag blicken från regnet och dyker ner i Nova igen. För tillfället lever jag med Nova, dag och natt. Ibland drömmer jag hennes drömmar.

Nova vet vad klimatförändringarna leder till i framtiden. Jag vet inte än. Men i mitt huvud sammanfogas min och Novas värld och regnet blir till ett dåligt omen för vår framtid.

Jag håller på med redigeringen av Nova 1 och har fått mängder av frågor av min redaktör Heléne Jensen som jag ska reda ut. Det är hårt arbete att knyta ihop alla delar som jag tyckte var självklara, men som inte är det. För självfallet ska läsaren förstå vad jag menar. Han eller hon ska också fångas av spänningen och längta efter att få veta vad som ska hända Nova och Alex

Jag tillbringar min tid med att förklara, leda läsaren, plocka bort onödig information. Less is more, som Heléne säger. Och jag vet precis vad hon menar. Det blir en hel del nya avsnitt också, bryggor som ska binda samman olika delar av texten. Det är egentligen det som är det roligaste, att skriva nytt om Nova. När jag hinner jobbar jag därför också på Nova 2. Jag har kommit en bit på väg och jag längtar efter obegränsat med tid för att skriva mer. Min dröm är att någon kommer till mig och säger ”Här Sofie får du tre veckor i present. Du behöver inte vare sig äta eller sova under den här tiden, du ska bara ägna dig åt att skriva.”

Men just den här regniga söndagen nöjer jag mig med att redigera. Regnet slår mot rutan och jag är i Novas värld igen.