Tickandet från klockan på väggen blir högre så snart jag sluter ögonen. Precis som om den har eget liv, precis som om den får kraft när min blick inte längre vänds mot den.

Det där med inspiration är ett ämne som jag ständigt återkommer till. Det fascinerar mig, att det inte går att begära eller ens be om inspiration. Locka fram är nästan lika omöjligt. Nej, enda sättet är att vara uppmärksam och ta emot den när den kommer. Tacksamt.

Ibland kommer inspirationen när det inte blir som man har tänkt sig. Som när 11-åringen ringer till jobbet och säger att han har jätteont i magen. Som när det visar sig att det är blindtarmsinflammation. Och som när man tillbringar en sömnlös natt på akuten och sedan ytterligare en natt på sjukhuset. På sjukhuset, i det som inte är tystnad, kan man både se och höra saker. I nattens mörker finns berättelser som vill fram.

Sömnbrist gör något med hjärnan, det vet alla. För egen del triggar för lite sömn mitt skräck-center. Så nu jobbar jag på inte bara en, utan två skräck-noveller. Början på den ena inledde det här inlägget. Den andra är en hårig historia.