Etiketter
På bilden syns: en arbetsbod, en container, ett jättestort hål, en grävskopa med släp. Och, ja, just det, någonstans där bakom ligger mitt hus.
Sedan flera månader tillbaka är Åkarp belägrat område. Maskiner, avspärrningar, och framförallt hål, hål, hål. Så långt man kan se och på varje gata. Åkarp får fiber.
Och jag funderar. För jag tror att skrivandet är ungefär som att lägga fiber:
- Man jobbar på en massa ställen och en massa plan samtidigt.
- Det går inte att göra klart en bit, utan allt hänger samman. Förhoppningsvis blir det ändå en helhet till slut.
- Ibland måste man väsnas.
- Hål kan visa sig vara riktiga överraskningar, både positivt och negativt.
- Ibland måste man börja tidigt eller hålla på till sent.
- Ibland tar grävandet, förlåt skrivandet, ALL plats.
Och med det sagt ska jag fortsätta jobba med ett av mina lättlästa manus. Och förbereda min skrivarlektion till i eftermiddag. Och kanske gräva ett hål eller två.
Sofie Berthet 
Kan det vara så att vi författare drar till oss detta? Just nu har de grävt upp varje fotgängarövergång på Kalkbrottsgatan och spärrat av resten, så det knappt går att ta sig ner till stranden.
Ja, kanske är det någon sorts förbannelse? Tråkigt att höra att du också är drabbad, Tora! Verkar vara en lämplig tidpunkt på året att hindra folk från att komma till stranden … eller inte.
Jag såg just att de har byggt ett nytt övergångsställe med upphöjning utanför huset där vi bor. Det gör det lättare att komma till stranden. Men det var inte lätt att se vad de höll på med så länge stora maskiner som bökade skymde. Det var för hotfullt till att försöka passera med den stora grabben som viftade omkring.
Det gäller att akta sig för maskiner. De är liksom nästan alltid större än vad vi är. Förra veckan var jag nära att få en grävskopa med jättestor plåt på rakt in i bilen. Attans vad de som jobbar med fiber har bråttom. Värre än om det gällde en manusinlämning …