Ibland kan författare uppfattas som lite märkliga av omgivningen. Vi har en tendens att plötsligt försvinna i tankar eller bli superintresserade av en liten detalj som vi tänker att vi ska använda i en kommande bok.

Ibland får vi konstiga blickar. Som när jag häromdagen gjorde en magnetröntgen och skuttade ner från britsen efter avslutad undersökning, glad som en speleman. Jag hade nämligen passat på att göra research under tiden och kände att jag hade fått riktigt bra material till en scen i en text som jag jobbar på för tillfället. Jag tackade sköterskan för den givande erfarenheten och det var ungefär då som hon började titta konstigt på mig. När jag försökte förklara att jag är författare och håller på med ett science fiction-projekt  såg hon ännu märkligare på mig.

För er som inte gjort magnetröntgen kan jag berätta att man ligger på en brits, förs in i en tunnel och sedan låter det JÄTTEMYCKET. Om man inte tycker om trånga utrymmen kan det vara jobbigt. Om man dessutom börjar tänka på hur man ska ta sig ut om sköterskan förvandlas till en zombie och börjar knapra på ens tår (vadå, jag kan inte hjälpa att jag har livlig fantasi!), ja då blir det värre.

Men jag räddades av researchen. Att ta ett steg tillbaka och observera allt som händer runt omkring kan vara riktigt givande, speciellt om man försöker undvika att få panik. Dessutom fick jag som sagt med mig underlag till en scen hem …