Etiketter

,

Just nu är min debattartikel om hur barn med dyslexi diskrimineras på de nationella proven den andra mest lästa artikeln på Expressens debattsida. Det är bra! Läs och dela den! Sprid den vidare till så många ni kan!

För det här är viktigt! Barn med dyslexi kämpar varje dag för att hänga med i undervisning som inte är anpassad för dem och slåss mot fördomar hos personer som många gånger borde veta bättre. Som Skolverket, enskilda skolor och lärare, och samhället i stort.

Jag har hört lärare säga att min ene sons dyslexi kommer att växa bort, jag har många gånger varit tvungen att kontakta lärare som har tvingat min son till skriftliga prov trots att han enligt sin åtgärdsplan ska göra muntliga. Jag har resonerat med skolan angående anpassade uppgifter och alternativa redovisningsmetoder, många gånger utan gehör. Jag har hjälpt min son hemma, sett när han i timme efter timme kämpat med läxor som inte varit anpassade till hans förutsättningar. Jag har känt mitt hjärta brista när han blivit kvarglömd i grupprum och missat rasten som han så väl behövde. Det värsta är att alla de här sakerna händer om och om igen, med viss variation. Okunskapen om dyslexi är stor och samma misstag begås inte bara en, utan många gånger.

Skolan och lärarna kan inte tillräckligt om dyslexi. Den allmänna uppfattningen är att om barnet får en Ipad, så fixar sig resten. Inget kunde vara mer fel. Men samhället i stort kan inte heller tillräckligt om dyslexi. Vi kan alla göra bättre i från oss. Vi kan lära oss om dyslexi och se till att ge de här barnen samma chanser som alla andra barn.

När min son fick diagnosen dyslexi för tre år sedan visste jag pinsamt lite om dyslexi. Själv har jag alltid läst och skrivit med lätthet och det var en utmaning för mig att sätta mig in i min sons funktionsnedsättning och lära mig hur jag på bästa sätt kan hjälpa honom. Nu gör jag vad jag kan för att sprida kunskap om dyslexi. Debattartikeln i Expressen är en väg. Mitt skrivande är en annan.

Jag vill synliggöra barnen med dyslexi och skriver därför just nu på en lättläst bok om en kille som har dyslexi. Mateo, som min huvudkaraktär heter, har det riktigt jobbigt i skolan. Men det är bara en del av hans verklighet, av hans personlighet. Han har också en nästan magisk förmåga att förstå hur djur känner och tillsammans med sin nyfunna vän Bim ger han sig ut på ett farligt äventyr för att rädda ett djur som far illa. Jag hoppas mycket på det här manuset, för genom det synliggörs hur vardagen för ett barn med dyslexi kan se ut. Den kunskapen är viktig att sprida!

 

 

Annonser