För några veckor sedan skrev jag en debattartikel om dyslexi. Den har publicerats på Expressens debattsida, den har spridits på Facebook och via mail. Den har blivit läst av många tusentals personer. Det är bra. Kunskapen om hur det är för barn med dyslexi behöver spridas.

Sedan artikeln publicerades första gången har kollegor och vänner som läst den hört av sig. Lärare och bekanta har kommit fram och pratat om den. Ryggdunkningar och hejarop har avlöst varandra. Några har hört av sig och velat diskutera om det verkligen är så här. Och ja, precis så här är det.  Att folk talar om artikeln är bra. Vi behöver tala om dyslexi, vi behöver lyfta fram hur de här barnen har det. Inte bara på nationella proven, som var fokus i min artikel, utan i vardagen.

Barnen med dyslexi kämpar varje dag. De använder all sin energi i skolan för att hänga med i undervisningen och många orkar inte med några fritidsaktiviteter på sin lediga tid. Den lediga tiden används dessutom i mycket större utsträckning än för de flesta andra barn till läxor. Till att komma ikapp. Till att göra det som borde ha gjorts i skolan. Till att slutföra – eller påbörja – det som de borde ha fått hjälp med i skolan, där resurserna inte räcker till. Ibland räcker inte heller kunskapen om dyslexi till.

Idag är det fest i vårt hus! Höstlovet börjar idag med två studiedagar och vi ser fram emot en och en halv vecka utan skola. Speciellt min 12-åring som har dyslexi ser fram emot lovet. Första halva terminen i sexan har varit tuff. Många kvällar har han suttit 2-3 timmar med läxor. Och på helgerna med.

Jag ska avslöja en sak. Jag tror att jag ser fram emot lovet lika mycket som han. För det tar på krafterna att vara förälder till ett barn med dyslexi. Alla läxor som ska göras. Alla mail som ska skrivas till lärare, rektor osv. Alla möten och samtal för att kanske, kanske förbättra situationen i skolan. Missförstå mig inte, jag gör mer än gärna det här för min son. Men just nu är det fest hos oss, för vi behöver inte tänka på skolarbetet just nu.

Jag vill avsluta med en uppmaning till dig som läser det här – sprid min text vidare. Prata om dyslexi! Det behövs.