Ni vet de där tillfällena när man kommer ihåg precis vad man gjorde, bara för att något stort hände? Antingen åt det positiva hållet eller åt det negativa. Jag tror att jag upplevde ett sådant i onsdags i förra veckan.

Jag satt i bilen på väg till morgonsimningen, strax efter klockan sex. Ute virvlade årets första snö runt i stora flingor och vindrutetorkarna gick på full hastighet för att jag skulle kunna se vägen. På radion sa en röst att det såg ut som om Trump skulle bli president.

Jag simmade. Och duschade.

På den korta stunden vändes världen upp och ner. När jag satte mig i bilen för att åka till jobb var nyheten ett faktum – Trump blir USAs näste president.

Kylan spred sig. Över de skånska slätterna. Över världen. Och i mig. För nog gillar jag att skriva dystopier. Men jag vill inte vara med i en själv. Jag stängde stum läpparna om en massa ord som inte kunde ändra något alls.

Jag måste erkänna att känslan sitter i fortfarande. Lusten att skriva dystopier är tillfälligt insomnad. I stället har jag börjat på ett annat projekt. Jord är arbetsnamnet och det kommer att bli hur spännande som helst. En ungdomsbok. Övernaturliga förtecken. Nordisk mytologi. Nu säger jag inte mer … Resten får komma efter hand.

Fotot visar förresten min trädgård klädd i tre centimeter snö. Och kyla.