Etiketter

Två dagar i veckan är jag i bassängen och simmar innan klockan har slagit halv sju på morgonen. Det kan låta plågsamt tidigt, men jag gillar det. När jag sätter mig framför datorn en stund senare har jag redan klarat av dagens motionspass och är oförskämt nöjd med mig själv.

Dessutom hinner jag få en massa skrivaridéer i vattnet. Och lösa ett och annat världsproblem. Och så ser jag saker som ingen annan ser. Jo, det är sant! I normala fall har jag alltid glasögon på mig, det är nödvändigt när man är närsynt och har brytningsfel. Men glasögon kan man inte simma med. Och utan dem uppstår ren magi.

En sådan där stor rulle med linor med plastgrejor på (herregud, det måste finnas ett bättre ord – någon som vet?) som man använder för att skilja banorna i bassängen åt blir på håll en jättelik gris med ett rött band runt halsen. En livboj som hänger lite på sned på en träbjälke blir en mamma som håller upp sitt lilla barn framför sig, nästan som en madonna. Utanför fönstret dansar förtrollade kaniner runt i en dans (OK, de är faktiskt på riktigt, men å andra sidan kan jag bara se dem när jag kommer riktigt nära slutet av bassängen och fönsterna som finns där, på avstånd ser jag inte ens de fluffiga små sakerna).

I en värld fylld av klordoft, omsluten av virvlande vatten och med Guld-kanalen på simhallens högtalare är det lätt att fantisera fram både det ena och det andra. Jag befinner mig i en suddig dimension som inte är min vanliga, en dimension där fantasin lurar bakom varje simtag. Jag går aldrig ifrån en simpass utan minst en ny skrividé.

Jag kanske borde simma oftare?

Annonser